Insamlingsstiftelsen Gatubarn

Volontärbrev

Läs brev från vår volontär Erika Andersson, december-oktober 2009

Tillbaka till Erika Anderssons brev sept 2009

Läs Anna Johannessons brev från juli och oktober 2007!

Läs också vad Anna skrev när hon kom hem till Sverige!

Läs Johanna Åkessons brev från januari 2007!

Anna Johannesson, La Paz, oktober 2007

Oj, månadsbrev hade jag alldeles glömt bort. Får se vad jag kommer ihåg.

Jag slutade med engelskundervisningen när eleverna skrivit sina brev, och sedan var det översättning för hela slanten som gällde. Jag fick god hjälp med diktering, Ernesto fixade så att det alltid satt någon här med mig. En stor hög var det, men jag tycker ju det är roligt med översättning och det är intressant att se vad barnen berättar. Man får veta mycket om hur barnen tänker och hur de ser på skolan (förutom att alla är mycket glada över att få gå i skolan, märks det dessutom att de tycker väldigt mycket om just den här skolan och lärarna) och hur de beskriver sina egna liv hemma med sina familjer.

Mitt övriga kontorsarbete flyter på mycket bra nu. Det är en skön känsla att ha koll på saker äntligen, att inte bli förvirrad när det kommer nya listor till exempel och behöva tänka efter hur det var man skulle göra. Nu går allt fort och enkelt. Kontakten med faddrarna tycker jag också om, det är många som skriver mail till sina fadderbarn och samtidigt skickar med uppmuntrande hälsningar om att vi gör ett bra jobb. Det är jätteroligt att höra. Just nu håller jag på att översätta reseinformation, vilket samtidigt lärt mig mycket om Bolivias, Perus och Brasiliens historia.

För att fortsätta om mig själv en liten bit till, så har jag också varit på resa igen, denna gång till Amazonas. Oj vad häftigt det var! Och så varmt och skönt! Jag lider av smärre spindelfobi, vilket oroade mig redan innan jag åkte till Bolivia (min mamma ville skicka med mig en burk med Radarspray men jag vågade inte ta den på flyget) och nu tänkte jag, när jag skulle till djungeln, att nu är prövningen här, ingen återvändo. Men jag såg inget annat än pyttespindlar. Däremot en mängd andra djur, t.ex. apor, delfiner, alligatorer och pirayor. Och världens största gnagare, minns inte vad de hette, men så söta de var! Det var verkligen en toppenresa, jag har aldrig varit i någon liknande miljö förut.

Så har vi varit på fotboll, en VM-kvalmatch mellan Bolivia och Columbia. Jag har inte varit på fotboll på många herrans år, så jag tyckte det var häftigt att uppleva atmosfären och den engagerade publiken, även om matchen slutade 0-0 (vilket tycks ha varit en halv seger för Bolivia som inte har något stjärnlag). Och så fick vi se presidenten i egen hög person på läktaren!

Återigen har elever från Boliviansk-svenska skolan skördat framgångar i tävlingar mot andra skolor! Två av våra elever deltog i en löptävling över 1500 meter, och hamnade på femte respektive åttonde plats bland 350 deltagare. Detta har skapat glädje och motivation hos eleverna att fortsätta idrotta även i framtiden. Stiftelsen Gatubarn kommer nästa år att satsa stenhårt på idrott, särskilt med tanke på att våra barn och ungdomar skriker efter fritidssysselsättningar och det i princip inte existerar någon gratis fritidsverksamhet i landet.

Dessutom har elever från skolan deltagit i en matematiktävling, likt Matteolympiaden för grundskolorna. De flesta av de över 1900 deltagarna i tävlingen kom från privata skolor med hög status och från den rika stadsdelen. Detta märktes bland annat på att våra elever var de enda mörkhyade barn som deltog i tävlingen. Vi hade två elever från skolan som var med och tävlade, en från åk 2 och en från åk 5, och de kom på första respektive fjärde plats! Detta var en stor glädje för såväl barnen som för deras föräldrar och all personal som arbetar på skolan.

Och så har man hållit sin första kulturfestival på skolan, ”upptäcka talanger” var temat. Den var uppdelad i två delar, en lördag var det sång och dans, och två veckor senare var det gymnastik, teater och poesi. I sången och dansen deltog elever, personal och föräldrar, och det sjöngs och dansades såväl traditionella danser som modern Regueton. Allt mycket bra. Gymnastikuppvisningen tyckte jag själv var höjdpunkten. Eleverna var verkligen otroligt duktiga i dessa klassiska gymnastikgrenar, som nog inte längre tränas så mycket på idrotten hemma, såsom att hoppa bock, göra bakåtvolter och gå på händer. Teatern var också mycket väl förberedd. På bilden syns de yngsta eleverna i en tolkning av Snövit och de sju dvärgarna. Jag hoppas att dessa talanguppvisningar kommer att bli en tradition på skolan, då det är ytterligare en aktivitet som stärker gemenskapen mellan elever, personal och familjer, det som jag tycker att stiftelsens skola är så bra på.

Hälsningar

Anna Johannesson

La Paz juli 2007

Nu har snart halva min tid här i Bolivia gått, och ni har säkert hört det förut från alla tidigare volontärer, men det känns helt otroligt så fort tiden har gått. Det har varit full fart hela tiden, upplevelser och intryck non-stop.

Jag börjar med att berätta vad jag på arbetsfronten håller på med just nu. På förmiddagarna jobbar jag på skolan med att undervisa några elever i äldre tonåren i engelska (se bild). Härliga, positiva ungdomar, som arbetar hårt och visar stor vilja att lära sig. Jag hade tidigare två grupper, men en av dem har denna vecka börjat sina kurser för att komma in på högskolan, så istället arbetar jag de två första timmarna på skolan med att översätta stiftelsens hemsida till engelska.

Skolan är verkligen en imponerande syn! Jättetjusiga byggnader och en oerhört hängiven personal, med bra sammanhållning och samarbete. Jag tror många svenska skolor skulle ha en del att lära där, liksom av det faktum att man tänker på helheten i barnens välmående i sin genomgripande elevvård (tandläkare, socialarbetare, psykolog, läkare). Jag har inte haft så mycket kontakt med de yngre barnen, men när jag ser dem på skolgården ser de alla glada, pigga och friska ut, och vill gärna komma fram och hälsa och kramas.

Klockan halv ett går jag till busshållplatsen där jag kan få vänta allt mellan två till 45 minuter tills det kommer en minibuss som ska åt mitt håll. Väl i stan intar jag min dagliga dos av skräpmat (tidigare var det bara Burger King, men nu har jag fått smak för den friterade kycklingen som finns överallt), för att sedan fortsätta arbetsdagen på kontoret. Förutom brevöversättning, information till nya faddrar och annat arbete rörande fadderverksamheten, har jag också fått vara med och ha lite inflytande i kreativa beslut (bokmärksbilder, pennfärg och julkortslayout) och dessutom fått korrekturläsa och lämna formuleringförslag i informationen om tema- och kulturresorna, vilket är bland det roligaste jag vet.

Halv sju-sju promenerar jag av mig dagens hamburgare. Det är ungefär en halvtimmes gångväg till min bostad och som överallt i La Paz bär det uppför och nedför omvartannat hela vägen.

Så ser alltså en typisk arbetsdag ut. Dock har jag gjort mycket mer än arbetat här i Bolivia – jag har även insupit en hel del kultur! Helt klart är bolivianerna ett folk som tycker om festligheter. Det mesta går att fira och det verkar alltid vara någons dag, hundens, flaggans, vänskapens...och så förstås nationaldagen den 6 augusti, då vi visserligen befann oss på resande fot och därmed missade högtidligheterna, men skolan hade redan på fredagen gått i en stor parad i stan. Jag var anlitad som fotograf och fick avnjuta paraden från alla vinklar. Skolbandet spelade marschmusik, mycket bra, och alla barnen verkade innerligt stolta över att tillhöra och representera skolan, där de marscherade med svenska flaggor.

Någon vecka dessförinnan var jag och beskådade en ännu större parad, nämligen universitetets uppvisning av folkdanser som tågade genom centrum från förmiddag till sena kvällen. Det var en synnerligen färgsprakande tillställning, och vilka livfulla och energiska danser det finns! Oerhört imponerande för en som knappt kan dansa bugg. Min favorit är djungeldansen, tobas, där de hoppar och skuttar.

Vidare på kulturfronten har jag hunnit avverka tre konserter med bolivianska artister: först Norte Potosí, som i folkdräkt framförde något gäll men mycket glad och trevlig musik, sedan Sin Fronteras och i lördags Kjarkas, som jag missat men som tydligen är förebilder för den mesta musik härifrån och också är internationellt kända ända bort i vår världsdel. Gemensamt för alla banden är att det är otroligt skickliga musiker, de tycks behärska alla instrument, och man blir verkligt glad av musiken.

Bokmässa har jag också varit på, och inhandlat barnböcker till spanskaundervisningen på min skola i Askersund. En lärare kan visst aldrig koppla bort sina plikter...

Jag har också värvats till det administrativa laget i skolans idrottstävlingar. Jag vill påstå att jag kämpar tappert även om konditionen är i botten och jag inte direkt gör så mycket nytta på fotbollsplanen. Hellre än bra, för att summera insatsen. I lördags fick vi stryk med 9-0 mot eleverna. Och jag var ledbruten efteråt.

Ja, och så har jag varit ute och rest också. Jag hade förmånen att få åka med gruppen med svenskar som var här i juli, som reseledare. Det var fantastiskt roligt och upplevelserikt. Särskilt mycket tyckte jag om Sucre, som var en lugn och ren liten stad, mycket gemytlig, och så förstås saltöknen i Uyuni som var något alldeles enastående. Som att vara på en annan planet. Som ni ser på bilden, lyckades jag truga en lama att äta banan ur handen på mig. Jag var mycket stolt över bedriften.

På min födelsedag den 9 juli fick jag uppleva något jag, som sommarbarn, aldrig varit med om på födelsedagen tidigare, nämligen riktigt mycket snö. Denna dag begav vi oss mot Peru med svenskgruppen, och i El Alto stannade vi och fotade snögubbarna som barnen byggt – undrar var de lärt sig det? Om det stämmer att det inte kommit så mycket snö sedan 1986, är det sannolikt så att de flesta barnen aldrig upplevt snö förut. Antingen ligger det i barns gener att veta hur en snögubbe ser ut, eller har vi amerikansk TV att tacka för färdigheterna.

Hur som helst, till Peru åkte vi och upplevelserna fortsatte. Jag undervisar ju en del i spanska på högstadiet hemma, och nu fick jag se i verkligheten det som vi läst om i skolans textböcker; de flytande vassöarna, Incakolan ( som verkligen inte var någon hit) och MachuPicchu. Det var nära att vi missade det sistnämnda, osäkert in i det sista om vi skulle komma iväg, eftersom det var oroligheter i såväl Bolivia som Peru just när svenskarna var här, med blockader, demonstrationer och strejker, timmars väntan i stillastående bussar och punktering när de väl körde. Men det var erfarenheter det också. Svenskarna var på strålande humör genom problemen och plockade glatt fram filmkamerorna när vi pga avspärrningar fick ta omvägar ut i obyggden, och busschauffören fick klättra upp på taket för att hålla upp en elledning så att vi skulle komma under. Äventyrligt värre. Maten var enastående god hela vägen dessutom. Skräpmaten till trots är jag mycket förtjust i den bolivianska maten, och särskilt har jag fastnat för lamakötträtten charkakan.

För två veckor sedan var vi i Chile över helgen. Tyvärr ville Arica, som tydligen kallas ”den eviga våren”, inte visa upp sig från sin bästa sida denna helg. Det var mulet, kallt och t.o.m. duggregnigt. Tapper som man är tvingade jag mig i havet i alla fall – det var ju första gången jag hade chansen att bada i Stilla Havet så då får man offra sig lite. Första gången på casino var det också, ingen dundersucce för min del men roligt.

Mitt ända problem så här långt har varit kylan. Jag var införstådd med att vinter på högplatån inte är något tropiskt paradis i temperaturväg, men ...att det är så kallt inne, överallt, i lägenheten (tills jag fick in ett element på mitt rum), på kontoret, i skolsalarna...och så mitt på dagen blir det smällhett istället. Det är omöjligt att klä sig rätt för hela dagen på morgnarna. Jag brukade ha som rutin att inne på Burger Kings toalett skala av mig långkalsonger och två lager tröjor på lunchrasten. Men nu känns det lite varmare och jag tror våren är på väg. Skönt!

Nu följer nyheter från verksamheten i kortform.

Eleverna på skolan har deltagit i en landskapstävling i matematik och fysik. En av dem kom på andra plats i fysik bland 800 deltagare! Lika bra gick det för skolans orkester, som efter nationaldagsparaden blev inbjudna att tävla i marschmusik mot 38 andra skolor, och kom på andra plats.

I projektet i Oro Negro har de haft en rit- och måleritävling. Vinnarna koras i helgen.

Socialarbetarna har böjat med hembesök för att sålla bland över 300 ansökningar till de 50 platser skolan kan erbjuda nästa år. Utöver dessa 300 ansökningar dyker det upp ca 10 st nya varje dag.

Samtliga elever på skolan har genomgått tandläkarundersökning, där det visade sig att över 70 % av barnen har karies.

Läkarna har haft en första-hjälpenutbildning med personalen, vilket var en mycket omtyckt utbildning.

Två seminarier har hållits för föräldrar. Ett var ett ekonomiseminarium, som gick ut på att föräldrarna skulle lära sig hantera sin ekonomi. Det andra var ett hälsovårdsseminarieum. Det var mycket god uppslutning, av 200 inbjudna föräldrar deltog 168 st i båda seminarierna.

Tre av skolans f.d. elever har, efter att de uppfyllt skolans pedagogiska krav, börjat arbeta som förskolelärare, något alla är mycket glada över.

Eleverna har på helgerna erbjudits olika sportevenemang, vilket de uppskattat mycket. Vid förra brevväxlingen översatte jag över 1000 brev från spanska till svenska. Snart är det dags för brevväxling igen!

Stiftelsens personal har, i syfte att lära känna varandra bättre, påbörjat fotbolls-, basket- och volleybollturnering på helgerna (om mina resultat kan läsas ovan).

Det var allt för denna gång! Vad jag förstått av breven från faddrar, har ni inte haft någon vidare sommar i Sverige, så jag får önska er en bättre sensommar och en fin höst!

Hälsningar

Anna Johannesson

Anna Johannesson, tillbaka i Sverige januari 2008
Det är sen januari och riktigt grått, ruskigt väder där jag sitter i min soffa hemma i Örebro och tänker tillbaka på min volontärtid i Bolivia. Det har inte varit helt lätt att återanpassa sig, i synnerhet att komma tillbaka till mitt jobb som högstadielärare. Jag skrev i Bolivia om skillnaden i uppförande och studieglädje hos eleverna jag träffade på där och mina elever här hemma, och trots att jag ju visste hur det ligger till blev det ändå lite av en chock när jag stod i klassrummet igen. Dels var det bristen på disciplin, det kastades papper tvärs över salen, ljudnivån var hög och jag var tvungen att ryta och bli arg det första jag gjorde. Men mest har det att göra med elevernas sätt att tänka och prata, de saker som de tycker är viktigt, deras glädjeämnen och problem och de intressen som uppfyller hela deras värld. De saknar helt perspektiv. Jag kan ofta tänka att de, och vi allihop, har det alldeles för bekvämt, att allt är så välordnat runt oss så att vi får för mycket tid över till att tänka och blåsa upp våra bekymmer till orimliga proportioner. Vi bor i ett rikare land och behöver inte oroa oss för vår överlevnad, så varför är vi inte lyckligare?

Vi verkar ta efter det nordamerikanska individualistiska sättet att tänka, man ska framåt själv till varje pris, och det sker tyvärr på bekostnad av medmänsklighet och solidaritet. Okunnigheten om, och förståelsen för, människors situation i andra länder är stor, men vetgirigheten och intresset dessvärre inte lika stort, vilket jag tycker är mycket beklämmande. Jag tror också att det är svårt att ”prata” in sådan kunskap. Den skulle behöva upplevas av var och en. Det är lätt att känna sig uppgiven när eleverna säger saker som ”och vad gör de albanska barnen för oss då? Samlar de in pengar till oss?” (apropå Operation Dagsverke förra året) eller ”Va?!? Jobbade du gratis, är du inte klok?” Men vi får inte sluta försöka inpränta i barnen dessa värderingar, det är vårt kanske allra största uppdrag i skolan.

Ibland när jag tänker tillbaka på min tid som volontär känns det overkligt att jag faktiskt var där, att jag för bara några få månader sedan levde min vardag i La Paz, handlade i de små gatustånden, åkte i de skakiga minibussarna ut till skolan, och såg misären överallt omkring mig. Utmärglade hundar som linkade omkring överallt. Mammor som satt med smutsiga små barn i den dåliga luften på gatorna och tiggde, barn som spenderade hela dagarna bara sittandes på en filt på trottoaren, utan någon stimulans, någon chans att utveckla sin kreativitet, utan möjlighet att få gå i skolan, utan några framtidsutsikter alls. Jag minns särskilt en gång då jag satt vid mitt stora vardagsrumsfönster på 10:onde våningen och betraktade en grabb, drogad på lim, som vinglade sig fram längs gatan, stannade och hängde mot husväggarna, dreglade, och försökte få tag i en taxi men ingen stannade. Det var oerhört sorgligt.

Nu såg jag ju långt ifrån bara elände i Bolivia. Trots att det är ett av Sydamerikas fattigaste länder, är det också på många sätt ett rikt land, rikt på kultur och rikt på glädjeämnen, och också ett mycket fint land att resa i med sin otroligt vackra, mångskiftande natur och de hjälpsamma, tillmötesgående människorna. Och jag kan inte nog lovprisa Stiftelsens skola, som helt enkelt betyder allt för barnen som går där och för deras familjer. Skolan låg där som en liten oas mitt ibland fattigdomen, och jag kände mig glad varje morgon när jag kom fram dit, för att den liksom symboliserar vändpunkten i dessa barns liv, en ljusare framtid, och den ingav mig med hopp. Det går knappast att överdriva hur denna möjlighet att få gå i skolan förändrar barnens liv. Man ser det när man kommer hem och besöker familjerna i deras små hem, som inte sällan ligger i sluttningar och riskerar att rasa vid nästa regn, smutsiga, kalla, och fulla av likaledes smutsiga barn, med föräldrar som jobbar långa dagar med ett slitsamt arbete och för en mycket dålig lön. Och man sedan ser de prydligt klädda ungdomarna med sina diplom på avslutningsdagen, strålande av lycka, stolthet och framtidstro, och man vet att deras liv inte kommer att gestalta sig så, att de kommer att bryta trenden av fattigdom, dålig hälsa och barnafödande. Ingenting kan vara viktigare. Jag känner därför en stor beundran för alla faddrar som hjälper till att göra detta möjligt. Jag hoppas att ni förstår vilken nytta ni gör. Och för att komma tillbaka till det jag skrev om i början, dvs. många barn och ungdomars bristande engagemang: alla de barnföräldrar som är faddrar ger på köpet en sådan nyttig erfarenhet till sina egna barn, att få växa upp och ha kontakt med ett barn i en fattig del av världen, få se utvecklingen hos barnet, få förståelse för kulturen, och lära sig att vi kan förändra och att det är viktigt, och givande, att hjälpa andra. Detta är en ovärderlig insikt.

Anna Johannesson

La Paz 6 Januari 2007, Johanna Åkesson

Tiden fullkomligt rusar fram. Nu har drygt 4 av de 6 månader hunnit gå som jag ska tillbringa i La Paz som volontär. När jag tänker tillbaka på den tid jag har tillbringat här får jag en känsla av att det är betydligt längre tid än dessa 4 månader, för vilket äventyr det har varit! Tankar på hemresan i mars börjar smyga inpå mig mer och mer, det är dock med blandade känslor som jag blickar på hemresan. Jag har aldrig tidigare träffat så många sympatiska, hjälpsamma och intressanta människor på så kort tid. Likaså kände jag mig hemma väldigt fort när jag kom hit, bemötandet och hjälpen jag fick här från början var toppen. Jag känner mig otroligt privilegierad att ha fått spendera en tid här i La Paz. Under den första månaden spenderade jag mycket av min lediga tid till att uppleva La Paz samt även dess omnejd. Man behöver inte åka långt ut frå La Paz för att uppleva varierande vegetation samt bergsarter, dessutom slås man av en underbar utsikt! Att se ner över El Alto och La Paz från Chacaltaya på 5300 meters höjd var en extrem känsla. Dock upplevde jag det en aning syrefattigt, med all rätt.

Under december månad var svenska faddrar på besök här i La paz vilket var väldigt trevligt! Gruppen kom lagom för att vara med om skolavslutningen i skolan och även examensceremonin för de äldsta eleverna. Wow, vilken skillnad mot en svensk traditionell skolavslutning! Mycket mera dans och sång bjuder man på här. Danserna här är dessutom så otroligt vackra och underhållande. För att inte komma hem utan danskunskaper från Bolivia har jag fått mycket övning på helgerna av mina kollegor för att lära mig. Jättekul, med svårt kan jag lova! Under faddrarnas vistelse här besökte vi en bröllopsfest och där vi alla dansade olika danser med stor glädje.

Under december och januari har eleverna skollov men det har ändock funnits kurser i skolan att registrera sig på, helt frivilligt. Det har bland annat funnits kurser i musik, fotboll och engelska. Under december månad undervisade jag 2 grupper i engelska på förmiddagarna i skolan. Ungdomarna i skolan har en stor förmåga att inspirera och varje dag kände jag mig glad och positiv när jag lämnade skolan vid lunch för att åka till kontoret och fortsätta mitt arbete där. Grupperna har varit i varierande åldrar vilket har gjort det hela lite annorlunda. Det har varit elever från årskurs åtta upp till fjärde året på gymnasiet i samma grupp. En utmaning kan jag lova! Vi har haft väldigt roligt tillsammans under dessa veckor och den 13 december firade vi faktiskt Lucia tillsammans i klassrummet. Jag tog med mig smörgåsar, hembakade pepparkakor, thé, luciasånger på CD samt en text om Lucia. Vi sjöng, vi läste och vi knaprade på pepparkakor. Detta gjordes med stor glädje av mina elever och deras önskemål var att luciatraditionen skulle införas i skolan från och med nu. Ska bli intressant att höra vad som händer i skolan nästa år den 13:e december!

Under jul och nyår var jag ledig från arbete i ett par veckor för att resa runt tillsammans med mina föräldrar som kommit för att besöka mig. Vilken känsla det var att möta upp dem på flygplatsen! Vi tillbringade julaftonskvällen hos en av mina kollegors familj i El Alto på traditionellt vis. Trots att mina föräldrar inte pratar någon spanska så var det inga problem. Vi hade en trevlig kväll tillsammans med god mat och dryck, julklappar och självklart trevligt sällskap. Vi tillbringade sedan mellandagarna i djungeln, dit jag gärna åker tillbaka igen. Vilken värme och luftfuktighet! Efter dagar ute i djungeln med bland annat anacondajakt kändes det dock trevligt att komma tillbaka till La Paz för att fira nyår tillsammans med både mina föräldrar och några kollegor.

Under mina föräldrars tid här i La Paz åkte vi ut på ett hembesök till en familj för att de skulle få se hur barnen i skolan lever. Familjen vi besökte består av mamma, pappa samt sex barn. Barnens åldrar sprider sig från 1 1/2 år upp till 15 år. Två av barnen går i stiftelsens skola. Den äldsta dotter, 15 år gammal, hade två veckor innan vårt besök fött ett barn vilket innebar att de alltså var nio personer som bodde under samma tak. Elektricitet finns i huset men vatten är familjen tvungna att köpa och transportera i dunkar hem till huset. Båda föräldrarna arbetar med tegelstenstillverkning. När vi kom på besök var hela familjen och arbetade, även de minsta barnen hjälper till när de inte är i skolan. Jag har varit ute på flera hembesök och jag har blivit bemött med samma värme av samtliga familjer och jag har känt att våra besök har haft betydelse för familjerna. Jag har blivit bemött med leenden och ödmjukhet, jag har fått känslan av att man som familj lever harmoniskt tillsammans trots en stor brist på ekonomiska resurser. Men visst finns det även problem inom familjerna bakom leenderna, det går inte att bortse ifrån.

Från september månad fram till slutet av november undervisade jag engelska på kvällstid för personal från skolan. Det har varit väldigt roligt att undervisa dem och varje gång jag träffar på dem i skolan byter vi några meningar på engelska. Det är viktigt för dem att få fortsätta prata engelska, trots att lektionerna nu är avslutade. Som avslutning på hela kursen gick vi under december månad till en karaokebar. Där fick de sjunga på engelska som slutprov. Självklart fick även jag bjuda till och sjunga på spanska. Kvällen blev mycket lyckad, jag kommer verkligen att sakna dessa personligheter när jag åker tillbaka till Sverige i mars.

Efter nyår har jag tillbringat mycket tid på kontoret för att översätta brev från de svenska faddrarna. På fredag är det brevväxling i skolan vilket innebär att barnen får sina brev från sina faddrar samt att barnen skriver till sina faddrar. Dessa brev översätter jag sedan och därefter skickas de till Sverige. Det är otroligt roligt att översätta barnens brev då de bjuder på många varierande historier i sina brev, många väldigt underhållande och roande. Barnen är otroliga, verkligen. Under en dag i höstas följde jag barnen från tidig morgon när de klev på bussen till att föräldrarna kom och hämtade dem vid bussen senare under dagen. Det är överväldigande hur man bemöts av de minsta barnen på skolgården, de fullkomligt överöser en med kramar, pussar och glada leenden.

Det är roligt att jag inspirerat mina föräldrar att komma hit till Bolivia och besöka skolan samt se vad landet har att erbjuda. Jag är likaså glad över att jag har inspirerat två vänner att komma hit under 3 veckor i mars. Vi kommer då resa runt i Bolivia samt även gå Incaleden i Peru innan det är dags att ta farväl av Bolivia för att återvända hem till Sverige igen.

Johanna Åkesson, volontär i La Paz, Bolivia september 2006 till mars 2007