Brasilien

Kontrasternas land

Brasilien är ett land där människor lever i djupaste fattigdom ett stenkast från de rikas lyxiga lägenhetskomplex och medan industrin är högt utvecklad i vissa delar av landet, arbetar barn och vuxna under slavliknande förhållanden på sockerrörsodlingar i andra delar. Det är det största landet i Sydamerika och det femte största i världen med en befolkning på 191,5 miljoner invånare. Det officiella språket är portugisiska. Till följd av koloniseringen, slaveriet och flera vågor av invandring är landet en kulturell smältdegel. Befolkningen är väldigt blandad men man brukar uppskatta att ungefär hälften är av europeiskt ursprung och andra hälften av afrikanskt. Därtill finns ett betydande antal invånare med rötterna i Japan, Libanon och Syrien. Av urfolken finns nu bara ca 300 000 människor kvar, vilket kan jämföras med de 5 till 12 miljoner som fanns i landet innan portugiserna inledde koloniseringen för 500 år sedan.

Levnadsförhållande

Omkring hälften av Brasiliens befolkning härstammar från de slavarbetare som fördes in till landet från Afrika fram till mitten av 1800-talet. Slaveriet avskaffades år 1888 men livsvillkoren för de svarta blev oftast inte bättre för det. De flesta tvingades fortsätta att arbeta under svåra förhållanden som lantarbetare utan jordegendom. Än idag utsätts afrobrasilianarna dagligen för diskriminering och den stora majoriteten av de brasilianare som lever i fattigdom har afrikanskt ursprung. I takt med att jordbruket effektiviserats och förlorat i betydelse för den brasilianska ekonomin har fattiga människor flytt landsbygden i förhoppningen om att finna arbete och ett bättre liv i storstäderna. De flesta har hamnat i snabbt växande kåkstäder, s.k. favelas, i städernas utkanter och ett fortsatt liv i fattigdom och misär. I Rio de Janeiro finns det mer än 600 favelor och man räknar med att de tillsammans hyser mer än 30 % av stadens befolkning.

Med tiden har levnadsförhållanden i favelorna förbättrats en del. Medan man under militärdiktaturen på 1960- och 70-tal förde en politik som gick ut på att man skulle få bort dessa spontant framväxta bostadsområden genom att tvångsförflytta människor till nybyggda bostäder långt bort från städernas centrum, har man på senare år i stället börjat erkänna favelorna och satsat på att förbättra förhållandena för människorna som bor där. År 2000 inleddes t.ex. ett program i Rio de Janeiro vars syfte är att förse alla stadens favelor med el, vatten och avlopp till år 2010. Trots förbättrad infrastruktur kvarstår dock många av de problem som kännetecknar en favela; arbetslöshet, droghandel, missbruk, prostitution och våld. Det existerar också problem som tyvärr får mindre uppmärksamhet. Det är t.ex. vanligt med tonårsgraviditeter, barn- och kvinnomisshandel och föräldrar som helt enkelt överger sina barn. Skilsmässofrekvensen är mycket hög och den traditionella kärnfamiljen existerar nästan inte. Idag är det sällsynt att mamman i familjen stannar hemma och tar hand om barnen. För att kunna försörja familjen måste båda föräldrarna arbeta och den ensamstående föräldern måste oftast ta fler än ett jobb. Barnomsorgen är dåligt utbyggd och skoldagen kort, vilket innebär att många barn tillbringar större delen av dagen på egen hand. Äldre syskon får ta ansvar för de yngre och många barn driver omkring på gatorna och blir lätta byten för droghandlare och andra som bedriver kriminell verksamhet.

Sociala förhållanden
De senaste decenniernas massflytt från landsbygden har gjort att favelorna vuxit explosionsartat. I dessa områden är levnadsförhållanden ofta mycket svåra med arbetslöshet, bostadsbrist, fattigdom och bristfälliga sanitära förhållanden. Många familjer lever med problem som missbruk, psykiska sjukdomar och barn- och kvinnomisshandel. Det brasilianska samhället är mycket våldsamt och omkring 50 000 människor mördas varje år. Polisens användning av våld är ett av de största problemen när det gäller hur de mänskliga rättigheterna respekteras. Bara i Rio de Janeiro med omnejd dödades år 2008 1 137 personer av polisen. På pappret är det sociala trygghetsnätet relativt utbyggt med sjuk-, yrkesskade- och invalidförsäkring samt pension, moderskapspenning och familjebidrag. Resurserna är emellertid otillräckliga och pensionssystemet har länge befunnit sig i kris. Enligt lag har alla medborgare samma rätt till offentlig vård, men majoriteten av vårdinrättningarna är privata och avgiftsbelagda. Den statliga vården är överbelastad och lider av resursbrist och korruption. Brasilien hade år 2002 över en och en halv miljon hivsmittade. Ett uppmärksammat och framgångsrikt program med gratis aidsmedicin har halverat antalet dödsfall i aids per år. Landet har tagit strid med bl.a. USA om rätten att kringgå läkemedelspatent och tillverkar egna aidsmediciner.

Det koloniala arvet

Det koloniala arvet har skapat ett samhälle där mörkhyade befinner sig i botten av hierarkin och vita i toppen. Det finns ett starkt samband mellan etniskt ursprung och fattigdom och afrobrasilianarna har lägre lön, sämre utbildning och sämre hälsa än de vita. Vidare är afrobrasilianarna kraftigt underrepresenterade inom högre utbildning och i de beslutade församlingarna. De utsätts dagligen för rasism och diskriminering.
Även kvinnor drabbas hårt av fattigdom och sociala orättvisor i det brasilianska samhället. Svarta kvinnor är särskilt utsatta. Enligt den gängse machokulturen är kvinnans plats i hemmet. Denna traditionella syn på kvinnans roll håller dock långsamt på att förändras. Kvinnorörelsen i Brasilien har lyckats driva igenom flera viktiga frågor och idag diskuteras jämställdhetsfrågor allt mer, men i det vardagliga livet har inga större förändringar skett. Kvinnor diskrimineras alltjämt och många utsätts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld av sina män. Myndigheterna underlåter ofta att ta itu med problemen då det fortfarande finns en tendens att se våld mot kvinnor som mannens rättighet. En tredjedel av de anställda kvinnorna i Brasilien arbetar som hembiträden eller barnflickor med en lön som understiger minimilönen. Arbetslösheten bland kvinnor har ökat sedan betald mammaledighet infördes i slutet av 80-talet. Många mödrar avskedas för att arbetsgivaren ska slippa att betala ledigheten. Abort är tillåtet endast i samband med våldtäkt och när moderns liv är i fara. Trots det slutar omkring 30 % av alla graviditeter i abort och många av dem utförs under mycket primitiva förhållanden.

Urbefolkningen

I Brasilien finns ungefär 220 olika urfolksgrupper kvar. De talar över 170 olika språk och utgör en liten minoritet av landets befolkning. Vissa av dessa grupper har anpassat sig till det omgivande samhället, men det finns fortfarande ett femtiotal grupper som lever isolerade utan kontakt med omvärlden. Brasilien är det land i Latinamerika som har stiftat flest lagar för att skydda urfolkens rättigheter. Sedan 1988 är alla urinvånare fullvärdiga medborgare, med speciella, okränkbara rättigheter till sina seder, språk och sociala strukturer. De utsätts dock för diskriminering, är underrepresenterade i politiska församlingar och har sämre tillgång till sjukvård och utbildning. Deras områden hotas ständigt av intrång från skogsskövlare, gruvföretag och storgodsägare.

Ekonomi
Brasiliens folkmängd, naturresurser och breda industriella utveckling ger i princip landet förutsättningar för att bli en av världens starkaste ekonomier. Dessvärre har misskötsel, korruption och brist på utbildad arbetskraft under många år hämmat utvecklingen och skapat djupa klyftor i samhället. Inkomstfördelningen i Brasilien är en av de mest ojämna i världen. De 20 rikaste procenten av befolkningen lever av 61,1 % (2007) av landets tillgångar medan de 20 fattigaste procenten får hålla tillgodo med 2,8 %. Värst drabbad av fattigdomen är befolkningen på landsbygden och de som invandrat till storstädernas kåkstäder eller favelas som de kallas i Brasilien. De flesta av dessa har afrikanskt ursprung.
Sedan nuvarande presidenten Luiz Inácio Lula da Silva som tillhör arbetarpartiet kom till makten år 2003 har dock en positiv förändring skett till följd av en god ekonomisk utveckling och flera fattigdomsbekämpande åtgärder. Mycket återstår emellertid att göra.
Officiellt låg arbetslösheten i Brasilien på drygt 8 % år 2009. I verkligheten är arbetslösheten mycket högre. Det finns ingen arbetslöshetsersättning och många arbetslösa försörjer sig i den informella sektorn genom bl.a. gatuförsäljning. Sedan 1940 har Brasilien haft ett system med minimilön. På senare år har den höjts vid flera tillfällen och ligger för år 2010 på ca 2 000 svenska kronor per månad, men många tvingas ändå arbeta för lägre lön.

Utbildning
I Brasilien råder skolplikt för barn mellan 7 och 14 år. Utbildningen är avgiftsfri men resurserna räcker inte till och skolplatserna är för få, i synnerhet på landsbygden. Många skolor är dåligt utrustade och lärarna är lågavlönade och har otillräcklig utbildning. Enligt den brasilianska statistiska centralbyrån (IBGE) är 97,7 % (2007) av alla barn mellan 7 och 14 år inskrivna i skolan. Denna siffra ger emellertid inte en korrekt bild av verkligheten. Omkring en och en halv miljon barn mellan 7 och 14 år beräknas nämligen befinna sig helt utanför skolsystemet. Andra är inskrivna men kommer inte till skolan. Många måste arbeta för att hjälpa till med familjens försörjning, trots att de flesta typer av arbete är förbjudet för ungdomar under 16 år.
Regeringen Lula introducerade år 2003 ett program som går under namnet Bolsa Família och som har givit ett positivt resultat i form av ökad närvaro i skolan. Programmet är en del i den större satsning som syftar till att alla människor i Brasilien ska ha möjlighet att äta tre mål mat om dagen och som kallas Fome Zero (Nollhunger). Bolsa Família är ett villkorat familjebidrag som bl.a. kräver att barnen ska gå i skolan och som år 2009 utbetalades till 11 miljoner familjer i Brasilien, vilket motsvarar ungefär 21 % av befolkningen. Liknande bidrag har funnits under tidigare regeringar men inte i samma omfattning.

Ungefär en tredjedel av eleverna går vidare till gymnasiet efter grundskolan. Då klasserna är stora och resurserna bristfälliga är det många barn som måste gå om en eller flera årskurser. Många ger upp och hoppar av skolan i förtid. Enligt IBGE är 9,9 % av befolkningen över 15 år absoluta analfabeter, men andra siffror talar för att endast en fjärdedel av den vuxna befolkningen är helt läskunnig. Många är s.k. funktionella analfabeter, vilket innebär att de endast kan tillgodogöra sig rubriker och kortare texter.
Omkring 90 % av grundutbildningen i Brasilien är statlig. De som har råd skickar i regel sina barn till privata skolor eftersom utbildningen är av bättre kvalitet där. Det ger barnen en bättre förberedelse för högre studier och underlättar deras möjligheter att ta sig in på de statliga universiteten. Där är utbildningen gratis och håller hög klass. Enda chansen att studera vidare för ungdomar som har gått på en statlig skola är ofta att söka sig till något av de många privata universiteten. De höga avgifterna till dessa gör dock att få har råd. Bland universitetsstudenterna är inte mer 3 % afrobrasilianare. Kvoter för att garantera fler universitetsplatser åt svarta har diskuterats.