Insamlingsstiftelsen Gatubarn

Reseberättelser från deltagare i våra resor

OBS! Alla ni som deltagit i våra resor skriv några rader och berätta om din upplevelse! Bilder är också välkomna!

Här berättar Maria Knutsson- Kjellman om sin fadderresa till Bolivia i nov 2009:

Efter att i 12 år haft fadderbarn i Bolivia genom Stiftelsen Gatubarn kunde vi äntligen åka med på en fadderresa. Det hade länge varit en dröm, men eftersom jag är mycket flygrädd, krävs det mycket mod. Vi, min man och jag, startade resan 1 oktober och landade i La Paz den 3 okt.

Där möttes vi av Ernesto från skolan som tog hand om oss resten av resan. Med honom kände vi oss trygga och även om allt inte blev som det var tänkt blev allt mycket bra. Vi var 10 personer från Sverige som tillsammans hade 4 fadderbarn. När vi åkte hem hade gruppen 5 barn. Att se att hjälpen kommer fram gör att man gärna vill vara en del av projektet.

Hela resan var en upplevelse och om man skall hitta ett ord att beskriva känslan efteråt är det att man är uppfylld och att man upplever sitt hjärta som uppfyllt av ett kärleksfullt ljus.

Det var mycket skratt, gråt och spänning under resan.

Min man och jag har två fadderbarn, Vladimir 16 år och Erika 8 år.

Vi fick träffa barnen i skolan och se med vilket engagemang personalen gjorde sitt jobb.

Vi fick även göra hembesök och det var så givande på många plan. Att få se hur man bor, hur enkelt man kan klara att leva. Sådant som vatten och toalett är självklarheter för oss.

Jag fylldes av en stor tacksamhet att jag föddes i Sverige och att jag har möjligheten att hjälpa två barn till ett bättre liv.

Att få möta föräldrarna känna värmen från dom och barnen när de välkomnade oss in i deras

hem.

Dessutom fick vi möjligheten att ta med barnen på en resa till Titicacasjön där vi spelade fotboll, brännboll, badade och såg en fantastisk solnedgång. För oss en vanlig händelse men om man såg det från barnens perspektiv blev det en speciell dag.

Sista dagen fick vi dessutom bjuda ut familjerna på lunch. Den kärlek och glädje som fanns med under lunchen önskar man att alla får uppleva.

Hela resan var intensiv med ett späckat schema men inte stressat. Vi fick uppleva otroligt mycket. Vi var på en djungeltur, såg en del lämningar efter inkaindianerna, besökte Macchu Picchu, vassöarna i Urus och avslutade resan med att vi blev inbjudna på bröllop.

Med blandade känslor åkte vi hemåt. Väl hemma igen har det tagit tid att landa men en del av hjärtat finns fortfarande kvar och kommer alltid att finnas för barnen. Och med facit i hand var det värt denna långa flygresa trots all rädsla.

Kan berätta i det oändliga men vad jag vill förmedla med detta är att jag kan varmt rekommendera Stiftelsen Gatubarn. Känns mycket seriös och hjälpen kommer rätt.

Att så lite man ändå själv gör kan betyda så mycket för ett barn någon annanstans.

Vill nu framföra ett varmt tack till Ernesto, Carmen och volontären Erika som gjorde att det blev enkelt trots en helt annan kultur. Givetvis är vi oerhört tacksamma till all personal i skolan som gör ett fantastiskt jobb.

Många hälsningar

Maria Knutsson - Kjellman

Läs här om Kerstin Ewings fadderresa i november 2008!

Åter till Bolivia

I gryningen landade äntligen planet på El Alto, La Paz flygplats. Igenom pass och tullkontroll och så väntan vid bagagebandet – kommer väskan eller kommer den inte? Den kom!

Några minuter efter det att jag kommit ut i vänthallen kom Sofi, svensk volontär på Stiftelsen Gatubarn. Tillsammans tog vi taxi ner till centrum i La Paz. Incheckning på hotellet och så några timmars vila innan jag åter skulle träffa mitt fadderbarn Isabel för att tillsammans med henne och hennes familj äta lunch. En minibuss kom och hämtade vid hotellet. Hela familjen, utom pappan, var med. Efter ett och halvt dygns resa, tidsomställning och ännu ingen anpassning till höjden, så hade jag glömt i princip all spanska. Tack och lov var läraren i engelska med, plus Isabels äldre bror (som kan engelska), så konversationen uteblev inte. Efter lunchen åkte vi hem till Isabels bostad. Hon har valt att flytta hemifrån sedan hon fick sin lilla dotter Abigel. För dem av er som tidigare varit på besök hos era fadderbarn, vet ni hur standarden är: ett rum utan fönster, cementgolv, två sängar ett par stolar och en byrå. Utanför rummet i ett ”kök” med en gasspis, men inget rinnande vatten.

Efter besöket hemma hos henne, for vi hem till hennes föräldrar. De bor 6 personer i ett rum och ”kök”. Dessvärre var familjen vräkt och skulle tvingas flytta en vecka senare.

Två dagar efter min ankomst skulle Isabel och hennes klasskamrater ta studenten, något som är lika stort i Bolivia som i Sverige. Kläder för detta skulle således inhandlas och vi for ner till marknaden. Marknaden består av trånga gator med försäljare i små stånd. Alla som har handlat kläder med tonåringar vet att det är inget som görs i en handvändning, men efter några timmar så var inköpen färdiga – liksom jag. Taxi för min del tillbaks till hotellet och sedan sov jag.

Dagen därpå träffade jag de övriga 4 svenskarna. De hade kommit under kvällen och natten med flyg från Santa Cruz. Vi for upp till skolan, där Ernesto, eldsjälen och grundaren av skolan visade oss runt och berättade om verksamheten.

Läsåret avslutas i november i Bolivia, för då blir det sommar (egentligen regnperiod och varmare). Vi fick vara med när förskolans elever slutade med sång och dansuppvisning. Efter avslutningen blev det lunch tillsammans med småttingarna, årets blivande studenter och några lärare. Eftermiddagen ägnade vi åt en rundtur i La Paz. Trafiken i La Paz är enorm. Det är taxibilar, minibussar, stora bussar och folk överallt. Eftersom många fortfarande är analfabeter finns en speciell ”utropare” som ropar ut vilken färdväg minibussen har och det är inte en minibuss som passerar, det är åtskilliga med en utropare i varje.

Nästa dag var det examensdags, men innan dess skulle vi vara med om invigningen av byggstarten av den nya skolan. Den kommer att ligga uppe på platån i ett område som heter Oro Negro. Starten på bygget gjordes efter gällande normer, vilket innebär att en shaman ska förrätta ett offer till Pacha Mama (moder jord). Sker inte det kan man lika gärna strunta i bygget. Offret var ett lamafoster inlindat i färgglada band och mat. Allt lades på ett litet bål och så läste shamanen över bålet, som han därefter tände med hjälp av sprit. Men Pacha Mama vill ha mer än mat och brännvin, så öl och vin hälldes ut på marken runt bålet.

Efter ceremonin fick vi en storslagen grillbuffé.

Nu närmade sig tidpunkten för examen och vi for ner till skolan. Varje student hade en anhörig eller en fadder som gick in tillsammans med dem. Jag gick in med Isabel, ett stort ögonblick för mig. Tal, musik, dans och premieutdelning följde sedan. Kvällen innan hade föreningens ordförande och jag skrivit ihop ett litet tal (på spanska) till lärare och studenter (tilläggas ska att Sofi kollade det innan, så inga fadäser skulle uppstå). Det kändes mycket speciellt att stå framför en fullsatt skolgård med föräldrar, anhöriga, lärare och studenter och hålla ett tal på spanska!

Nästa dag var det dags för studenternas resa till Arica i norra Chile. Vi sex svenska faddrar skulle också följa med. En fullt modernt utrustad buss tog oss den 8 timmar långa resan dit. Eftersom vi skulle tvärs över Anderna var några av oss ganska oroliga för smala vägar som klänger längs bergsväggar. Vi hade vid tidigare besök åkt till Coroico, på den vägen som kallas ”El camino del muerte” (”dödens väg”).

Det här var ingen ”dödens väg”, utan en bred asfalterad väg, visserligen med stup vid sidan men vi behövde inte backa när vi mötte lastbilar. Eftersom flera av studenterna inte åkt buss några längre sträckor (och att det var dagen efter studenten), inleddes resan med att Ernesto delade ut åksjukepiller och plastpåsar.

Vid gränspassagen till Chile fick allt bagage lastas ut och så skulle det kollas på samma sätt som på flygplatserna. När middagstid närmade sig kom chaufförens medhjälpare och delade ut varm lunch, förpackat i folieformar. Här var det tillåtet att både äta och dricka i bussen medan vi åkte. Rökning var dock inte tillåten!

Framemot kvällen kom vi fram till hotellet, en enorm byggnad 17 våningar hög. Gemensam kvällsmat inne i Arica och sedan skulle det handlas mat, eftersom vi bodde på ett våningshotell. Jag blev ombedd att hjälpa den grupp som Isabel var med i. Köpcentrat hette Sankta Isabel och en sak är klar – det är samma arkitekt som har ritat alla mataffärer i hela världen. Enda skillnaden mot hemma, var att här stod skyltarna på spanska. Här shoppade tjejerna loss efter en noga uppgjord lista. Min grupp fyllde två stora vagnar fylldes med matvaror. Fjorton bärkassar fick de ihop, som sedan lastades i en taxi till hotellet. Och så upp med allt i tjejernas lägenhet. Klockan hann bli över elva innan allt var på plats.

Sedan följde några dagar med bad och utflykter. Havet nedanför hotellet var inte varmt (svensk badvattentemperatur) så poolen uppskattades mer. På kvällarna bjöds vi faddrar på middag av studenterna. Dessa var uppdelade i 3 olika grupper som gruppvis skulle ansvara för mathållning, varav det ingick att en gång bjuda oss faddrar på kvällsmat. Dessa kvällsbjudningar inleddes med att vi bjöd in hela gruppen på mat. Eftersom endast 2 av 4 gasplattor fungerade, valde vi att beställa mat från en restaurang. Det kunde vi låtit bli! Vi valde spagetti bolognese och det var ingen rolig eller smaklig historia. Efteråt frågade de om vi hade lagat maten själva och eftersom den var så dålig så sa vi nej. Då undrade några av flickorna om vi inte tyckte om att laga mat. Vi förklarade att spisen inte fungerade och vi såg det omöjliga i att få varm mat till 26 personer.

När vi sedan blev bjudna av eleverna på middag framstod ”vår” mat i ännu sämre dager. De bjöd på förrätt, varmrätt och dessert – fantastiskt gott och vällagat. Glas, bestick och porslin lånades runt från de olika lägenheterna där vi bodde. Under resten av tiden gick sedan alla runt och frågade efter glas, bestick och porslin, eftersom det bytte plats med jämna mellan rum.

Näst sista dagen åkte vi till shopparnas Mecka – Iquique. Det är en stor importhamn i Chile och hit kommer alla de varor som bl a säljs i Bolivia. Här fanns ett köpcenter vars like inte finns i Sverige. Eftersom det inte regnar i vare sig Arica eller Iquique så var en gigantisk segelduk spänd över det 3 våningar höga shoppingcentrat. Det fanns så mycket at välja mellan att jag köpte ingenting. Isabel fick däremot porslin, bestick och kläder. Mest fantastiskt var den 3-hjuliga rosa/lila trampcykel med sufflett som vi köpte till hennes flicka Abigel. När vi sedan skulle åka till busstationen för att återvända till La Paz fick vi båda ha en egen taxi dit.

Efter återkomsten till La Paz, var det bara en dag kvar tills vi svenskar skulle resa tillbaka igen.

Sista dagen i La Paz avslutades som den började, med lunch tillsammans med Isabel, hennes lilla dotter Abigel och hennes mamma. Även Sofi och en socialarbetare var med. Det var inte roligt att skiljas från henne, men med löfte om att försöka ordna en resa till Sverige om två eller tre år sa vi adjö för denna gång.

Kerstin Ewing

Fadder till Isabel Cruz-Amarro

Kerstin Mark från Göteborg deltog i vår resa i oktober 2002. Läs hennes berättelse:

Kulturresan – väl använda pengar

Oktober månad ägnade jag åt Stiftelsen Gatubarns Kulturresa och känner det angeläget att snarast möjligt förmedla till andra hur resans höga kvalitet gav mig, ganska resvana person, ovanliga och högst bestående erfarenheter.

Först tidigt i våras blev jag medveten om Stiftelsens existens i Bolivia genom ett telefonsamtal och en förfrågan om gåva. Den broschyr som följde inbetalningskortet erbjöd en till synes välplanerad kulturresa med besök på organisationens verksamhet i La Paz. samt på bl.a. sådana lockande platser som Titicacasjön och inkakulturens högborg Machu Picchu i Peru.

Därtill ett mycket rimligt pris för nästan fyra veckor, inkvartering på medelklasshotell, liten grupp och observera två svensk- och spansktalande guider. Vad kan man mer begära för inblick i de båda ländernas enastående natur, intressanta kultur och möjlighet att komma nära människorna?

Mina högt ställda förväntningar mer än infriades. Under resan fick jag bekräftat att givarnas pengar till Stiftelsen kommer i rätta händer och blir väl använda. Man imponeras av de tankar och ambitioner som finns bakom verksamheten i La Paz, dvs skolan i Llojeto och eftermiddagshemmet i Oro Negro. Centralt är varje elevs fysiska och psykiska hälsa med självklara rutiner för näringsriktig mat, tandborstning, läkarbesök mm. Jag som själv har lång erfarenhet av läraryrket kunde konstatera att man här lyckas mycket bättre än i Sverige med samarbete mellan lärare, skolläkare, socialassistent och psykolog för att lösa psykiska och sociala problem. Att nå ut till föräldrarna är en självklarhet.

Man lägger också ned stor möda på det pedagogiska arbetet, att finna en lustfylld och motiverande undervisning för dessa barn som lever under så svåra förhållanden.

Särskilt värmande var att se mötet mellan en av oss resenärer och hennes fadderbarn. Ett möte fyllt av sådant lugn och en sådan trygghet mellan de båda, mamman och småsyskonen! Härligt var också att få delta i ett stort föräldra-barnmöte med all skolpersonal med sång, musik, dans, boliviansk mat och fyllt av öppenhet och glädje mellan alla.

För det andra kan jag intyga att resan för resenären är ovanligt väl använda pengar. Jag är fylld av synintryck från Andernas ståtliga bergskedja, ömsom snöklädd, ömsom grönklädd, ibland torr och steril, ibland genomskuren av djupa dalar, fylld med terrassodlingar sen tusentals år tillbaka. Från gracila lamor och vicunas. Ljud från panflöjt, vattenfall, åska och förstås det spanska språket. Intryck från den överallt vackra men strävande befolkningen, från kvinnorna med sina färgglada men tunga knyten på ryggen och lustiga hattar till den kämpande silvergruvsarbetaren i mörker och damm långt under jordytan men alla lika varma och välkomnande. Kunskaper tack vare kunniga guider om inca- och förincakulturer, den spanska erövrartiden, om vasskulturen i Titicaca, om kondoren, puman och ormen – de viktiga symbolerna i uppfattningen om alltet mm.

Som sagt! Vad kan man mer begära? undrar en tacksam resenär. Ge och res!

Numera boliviavännen Kerstin Mark i Göteborg

Läs också Kerstins artikel i Lärarpensionären!

Till sidans topp