Många har engagerat sig för att på olika sätt stödja vår verksamhet.

OBS! En uppmaning till alla er som besökt vår verksamhet: Skriv några rader du också till

Ulrika Löfgren, maj 2008. "I slutet på februari åkte jag och min sambo till Bolivia för att hälsa på vårat fadderbarn Monica och besöka skolan som Insamlingsstiftelsen Gatubarn driver." Läs mer!

Louise, en svensk gymnasist i Rio de Janeiro, mars 2008.

Klicka här och läs om Louise Petersens projektarbete och besök vid vårt projekt i Brasilien!

En svensk högstadielärare, volontär i Bolivia år 2007. "Skolan låg där som en liten oas mitt ibland fattigdomen, och jag kände mig glad varje morgon när jag kom fram dit, för att den liksom symboliserar vändpunkten i dessa barns liv, en ljusare framtid, och den ingav mig med hopp. Det går knappast att överdriva hur denna möjlighet att få gå i skolan förändrar barnens liv." Läs mer!

Kerstin, en gymnasielärare som besökte skolan i Bolivia 2002 "Under resan fick jag bekräftat att givarnas pengar till Stiftelsen kommer i rätta händer och blir väl använda. Man imponeras av de tankar och ambitioner som finns bakom verksamheten i La Paz"

Kerstin har sedan dess stött vår verksamhet på en mängd olika vis! Läs mer!

En spansklärare på sommarlov i Bolivia år 1999. "Misären som mötte mig kom som en total chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att dessa glada, prydliga barn levde under så svåra förhållanden." Läs mer!

Kenneth Axelssons initiativ för att utveckla skolbiblioteket i Bolivia. "För några år sedan skapades grunden för ett skolbibliotek, då svenska besökare i La Paz köpte in böcker. Sedan dess har böcker skrivna på spanska skickats till skolan." Läs mer om insamlingen!

Se även exempel på vad man gjort i skolor runt om i Sverige.

Ulrika Löfgren, maj 2008.

I slutet på februari åkte jag och min sambo till Bolivia för att hälsa på vårat fadderbarn Monica och besöka skolan som Insamlingsstiftelsen Gatubarn driver. Jag tror inte riktigt att vi kunde föreställa oss vad vi skulle få uppleva i La Paz, men så här i efterhand så har jag svårt att jämföra det med något annat. Det var verkligen en stark upplevelse. Väl på plats möttes vi upp av Ernesto som är ansvarig för verksamheten i Bolivia.

Han tog väl hand om oss och hjälpte till att tolka då det behövdes. Monicas familj mötte oss med stor glädje och det blev ett speciellt möte. Familjen med 5 barn och föräldrar bodde i ett litet rum med 2 sängar (!) och en kokplatta, ingen toalett, ingen dusch. Det var otroligt fattigt men familjen upplevdes mycket kärleksfull och lycklig trots allt. Alla syskonen utom ett hade en fadder som möjliggjorde att de kunde gå i skolan. På skolan arbetar inte bara lärare utan även socialarbetare, psykolog, läkare, tandläkare och sjuksköterska så att det finns resurser för att möta de problem som uppstår kring barnen. Det märktes att all personal verkligen brann för vad de sysslade med och vi fick bekräftat att bidragen vi ger gör någon nytta. Jag kan inget annat än att starkt rekommendera dig att bli fadder. Man kan inte hjälpa alla, men man kan verkligen göra nått för någon!

Ulrika Löfgren

Anna Johannesson, svensk högstadielärare
Det är sen januari och riktigt grått, ruskigt väder där jag sitter i min soffa hemma i Örebro och tänker tillbaka på min volontärtid i Bolivia. Det har inte varit helt lätt att återanpassa sig, i synnerhet att komma tillbaka till mitt jobb som högstadielärare. Jag skrev i Bolivia om skillnaden i uppförande och studieglädje hos eleverna jag träffade på där och mina elever här hemma, och trots att jag ju visste hur det ligger till blev det ändå lite av en chock när jag stod i klassrummet igen. Dels var det bristen på disciplin, det kastades papper tvärs över salen, ljudnivån var hög och jag var tvungen att ryta och bli arg det första jag gjorde. Men mest har det att göra med elevernas sätt att tänka och prata, de saker som de tycker är viktigt, deras glädjeämnen och problem och de intressen som uppfyller hela deras värld. De saknar helt perspektiv. Jag kan ofta tänka att de, och vi allihop, har det alldeles för bekvämt, att allt är så välordnat runt oss så att vi får för mycket tid över till att tänka och blåsa upp våra bekymmer till orimliga proportioner. Vi bor i ett rikare land och behöver inte oroa oss för vår överlevnad, så varför är vi inte lyckligare?

Vi verkar ta efter det nordamerikanska individualistiska sättet att tänka, man ska framåt själv till varje pris, och det sker tyvärr på bekostnad av medmänsklighet och solidaritet. Okunnigheten om, och förståelsen för, människors situation i andra länder är stor, men vetgirigheten och intresset dessvärre inte lika stort, vilket jag tycker är mycket beklämmande. Jag tror också att det är svårt att ”prata” in sådan kunskap. Den skulle behöva upplevas av var och en. Det är lätt att känna sig uppgiven när eleverna säger saker som ”och vad gör de albanska barnen för oss då? Samlar de in pengar till oss?” (apropå Operation Dagsverke förra året) eller ”Va?!? Jobbade du gratis, är du inte klok?” Men vi får inte sluta försöka inpränta i barnen dessa värderingar, det är vårt kanske allra största uppdrag i skolan.

Ibland när jag tänker tillbaka på min tid som volontär känns det overkligt att jag faktiskt var där, att jag för bara några få månader sedan levde min vardag i La Paz, handlade i de små gatustånden, åkte i de skakiga minibussarna ut till skolan, och såg misären överallt omkring mig. Utmärglade hundar som linkade omkring överallt. Mammor som satt med smutsiga små barn i den dåliga luften på gatorna och tiggde, barn som spenderade hela dagarna bara sittandes på en filt på trottoaren, utan någon stimulans, någon chans att utveckla sin kreativitet, utan möjlighet att få gå i skolan, utan några framtidsutsikter alls. Jag minns särskilt en gång då jag satt vid mitt stora vardagsrumsfönster på 10:onde våningen och betraktade en grabb, drogad på lim, som vinglade sig fram längs gatan, stannade och hängde mot husväggarna, dreglade, och försökte få tag i en taxi men ingen stannade. Det var oerhört sorgligt.

Nu såg jag ju långt ifrån bara elände i Bolivia. Trots att det är ett av Sydamerikas fattigaste länder, är det också på många sätt ett rikt land, rikt på kultur och rikt på glädjeämnen, och också ett mycket fint land att resa i med sin otroligt vackra, mångskiftande natur och de hjälpsamma, tillmötesgående människorna. Och jag kan inte nog lovprisa Stiftelsens skola, som helt enkelt betyder allt för barnen som går där och för deras familjer. Skolan låg där som en liten oas mitt ibland fattigdomen, och jag kände mig glad varje morgon när jag kom fram dit, för att den liksom symboliserar vändpunkten i dessa barns liv, en ljusare framtid, och den ingav mig med hopp. Det går knappast att överdriva hur denna möjlighet att få gå i skolan förändrar barnens liv. Man ser det när man kommer hem och besöker familjerna i deras små hem, som inte sällan ligger i sluttningar och riskerar att rasa vid nästa regn, smutsiga, kalla, och fulla av likaledes smutsiga barn, med föräldrar som jobbar långa dagar med ett slitsamt arbete och för en mycket dålig lön. Och man sedan ser de prydligt klädda ungdomarna med sina diplom på avslutningsdagen, strålande av lycka, stolthet och framtidstro, och man vet att deras liv inte kommer att gestalta sig så, att de kommer att bryta trenden av fattigdom, dålig hälsa och barnafödande. Ingenting kan vara viktigare. Jag känner därför en stor beundran för alla faddrar som hjälper till att göra detta möjligt. Jag hoppas att ni förstår vilken nytta ni gör. Och för att komma tillbaka till det jag skrev om i början, dvs. många barn och ungdomars bristande engagemang: alla de barnföräldrar som är faddrar ger på köpet en sådan nyttig erfarenhet till sina egna barn, att få växa upp och ha kontakt med ett barn i en fattig del av världen, få se utvecklingen hos barnet, få förståelse för kulturen, och lära sig att vi kan förändra och att det är viktigt, och givande, att hjälpa andra. Detta är en ovärderlig insikt.

Anna Johannesson

tillbaka

Kerstin Mark, gymnasielärare från Göteborg besökte Bolivia 2002

Under resan fick jag bekräftat att givarnas pengar till Stiftelsen kommer i rätta händer och blir väl använda. Man imponeras av de tankar och ambitioner som finns bakom verksamheten i La Paz, dvs skolan i Llojeta och eftermiddagshemmet i Oro Negro. Centralt är varje elevs fysiska och psykiska hälsa med självklara rutiner för näringsriktig mat, tandborstning, läkarbesök mm. Jag som själv har lång erfarenhet av läraryrket kunde konstatera att man här lyckas mycket bättre än i Sverige med samarbete mellan lärare, skolläkare, socialassistent och psykolog för att lösa psykiska och sociala problem. Att nå ut till föräldrarna är en självklarhet.

Man lägger också ned stor möda på det pedagogiska arbetet, att finna en lustfylld och motiverande undervisning för dessa barn som lever under så svåra förhållanden.

Särskilt värmande var att se mötet mellan en av oss resenärer och hennes fadderbarn. Ett möte fyllt av sådant lugn och en sådan trygghet mellan de båda, mamman och småsyskonen! Härligt var också att få delta i ett stort föräldra-barnmöte med all skolpersonal med sång, musik, dans, boliviansk mat och fyllt av öppenhet och glädje mellan alla.

Kerstin Mark

Här nedan berättar Kerstin vad som hänt efter resan:

Uppföljning av Kulturresan i Stiftelsen Gatubarns regi

Min resa till Bolivia och Peru för fem år sedan blev inte bara som en engångsföreteelse bland alla andra reseminnen. Besöket på skolan i La Paz gav upphov till åtskilliga positiva händelser på hemmaplan både för egen och andras del ända till dags dato och jag vill gärna vidarebefordra dem till er som läser Stiftelsens hemsida, nämligen

Pengar i rätta händer - en kunskap om skolan och dess verksamhet som jag känt angeläget att sprida

Rekommendation av Kulturresan

Kontinuerlig kontakt med Stiftelsen i Uppsala för att följa utvecklingen och få broschyrer för

distribution

Kontakt med volontärer och resenärer

Månadsbidrag till Stiftelsen

Två artiklar i Lärarpensionären

Kurser i spanska

Skönlitteratur med anknytning till Sydamerika

Resor till Argentina och Mexico

samt

Startande av korrespondens mellan Göteborgs-klass och Skolan i La Paz

Mexicoresan för två år sedan medförde ytterligare kunskaper om indianers livssituation och jag kände ett starkt behov av att väcka skolbarns intresse för hur barn i andra länder har det, i det här fallet en åk 3 jag kände till i Göteborg. Läraren var mycket positiv, så jag besökte klassen, hade med diabilder som illustrerade resan och skolan samt diverse prylar som barnen kunde prova, se och spela på. De var lyssnande och intresserade, trodde först att ”indianer har fjädrar”, ”dansar runt elden”. Med mina erfarenheter var det särskilt viktigt att få förståelse för hur trots fattigdom barnen har samma intressen och förhoppningar som de svenska och hur familjerna är nästan mer generösa, gästfria och varma än vad man möts av här.

Omedelbart efter mitt besök lät fröken eleverna skriva brev till barn i motsvarande ålder i La Paz. Breven skickades för översättning till Stiftelsen i Uppsala och sedan vidare. Så småningom kom svar som vänliga volontärer översatt från spanska och skickat tillbaka. Det blir ett par brev per år.

Och nu har jag varit hos klassen igen i åk 4 med en ny, lika angelägen fröken för att höra hur de ser på sin korrespondens med barnen i La Paz.

Vill ni fortsätta? - Jaaa!!!

Varför? - Intressant att få reda på hur de har det.

Kan Ni tänka er att rekommendera

detsamma till andra klasser? - Jaaa!!!

Så vem tar upp den kastade handsken? Vänd dig då till

Kerstin Mark Terrassgatan 9 411 33 Göteborg

email: kerstin.mark@post.utfors.se

tillbaka

En spansklärare som tillbringade sommarlovet 1999 i Bolivia.

Jag var 57 år gammal då jag fick veta att Insamlingsstiftelsen Gatubarn drev en skola i Bolivia. Trots min ålder och en inte helt perfekt hälsa åkte jag dit som volontär på mitt sommarlov. Det blev en omtumlande upplevelse för mig som bara rest i Europa och USA.

Det var drygt 200 barn i skolan och alla verkade välmående, välklädda och glada och jag minns att jag undrade om den här skolan verkligen var så nödvändig. Barnen såg inte ut att lida någon nöd i sina prydliga uniformer.

Så tog stiftelsens socialarbetare mig med på hembesök hos några av barnen. Misären som mötte mig kom som en total chock. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att dessa glada, prydliga barn levde under så svåra förhållanden.

Bostäderna i området var små skjul av plastskynken, plåtbitar och soltorkad lera. Man saknade vatten, elektricitet, vägar och allt det som man föreställer sig är livets nödtorft. Föräldrarna, de flesta från landsbygden, många av dem gruvarbetare som förlorat jobb och bostad, hade sökt sig till storstaden i hopp om att finna ett sätt att försörja sig och sina barn. Barnaskarorna var ofta stora och man kurade ihop sig allesammans på en halmmadrass på jordgolvet, där man försökte skydda sig mot nattens kyla. På nätterna går temperaturen många gånger under nollstrecket.

Området, som ligger i utkanten av La Paz, saknade skolor och barnen hade ingen möjlighet till skolgång. Insamlingsstiftelsen Gatubarn påbörjade en fritidsverksamhet 1995 för att ge mat och omsorg till ett 50-tal barn. 1996 invigde man en skola för drygt hundra barn mellan fyra och tolv år.

Tack vare stöd från bidragsgivare och faddrar i Sverige har skolverksamheten kunnat byggas ut och förbättras med åren. Hälsovård, mat, skolskjutsar och social omsorg är viktiga delar i verksamheten. Jag minns att jag önskade att man hade samma möjligheter att ta vara på barnens välbefinnande i svenska skolor, där man i stället avskedade kuratorer och psykologer!

Nu går närmre 600 barn vid skolan och tre årskurser har redan fått sin gymnasieutbildning vid stiftelsens skola och många av dessa ungdomar får fortsatt stöd för högre studier. De har fått en chans som de aldrig kunnat drömma om utan stiftelsens verksamhet. De flesta skulle inte ha haft något annat val än att försörja sig på gatan med tiggeri, stölder, prostitution och droger.

Sedan 1999 har jag fortsatt att arbeta ideellt på Insamlingsstiftelsen Gatubarns kontor i Uppsala.

Sylvia Axelsson, pensionerad språklärare

tillbaka

Kenneth Axelsson besökte Bolivia år 2003

Från idé till en bit på vägen

I februari 2003 fick min fru och jag möjlighet att tillsammans med 20 talet andra från hela Sverige besöka stiftelsens skola och dessutom vara med på en oförglömlig resa runt i Bolivia och Peru. I slutet av resan frågade vi Ernesto vad han hade för önskningar om skolans framtid. Han drömde om att skolan skulle få ett skolbibliotek. Vår grupp nappade på idén och gick ut och köpte både nya och begagnade böcker för att starta biblioteket. Vår förhoppning var så klart att andra svenskar som besökte Bolivia skulle följa vårt exempel och skänka några böcker var till skolbiblioteket.

Tiden går och man glömmer lite av vad man sagt och gjort. Men en dag på jobbet, då jag skall gå till en container för att slänga papper, ser jag att den är full med böcker. Böckerna som ligger i containern kommer från biblioteket. Bland de bortsorterade böckerna finns också några böcker skrivna på spanska. Jag tar med mig de spanska böckerna och frågar en bibliotekarie som jag känner om de tänkt kasta fler böcker och får reda på att man gör sådana utsorteringar med jämna mellanrum. Vid detta tillfälle får jag 5 andra böcker på spanska. Sedan frågade jag andra bibliotekarier om de kunde hjälpa mig att få spanska böcker som sorteras ut och det lovade de. Vi får väl se vad som händer?

Efter samtal med Lena på stiftelsen och med hjälp av kontakter skickar jag böckerna till Uppsala för att sedan med hjälp av resenärer till Bolivia få böckerna till skolan.

Mitt agerande på biblioteket blev tydligen ett samtalsämne och för någon vecka sedan blev jag uppringd av en bibliotekarie (Inger) som ville träffa mig och få information om stiftelsen och skolan i Llojeta. Inger berättade då att hon själv arbetat på barnhem i Brasilien som volontär och att hon varje år med hjälp av en väninna anordnade ett lotteri för sina kolleger på biblioteken i Karlstad. Pengarna de fick in på lotteriet skänktes till barnhem i Brasilien. Nu ville hon att överskottet på årets lotteri skulle gå till skolbiblioteket i Llojeta. Det blev 870 kronor att köpa böcker för.

Jag tycker Ingers initiativ att ta chansen att sälja lotter på ett personalmöte för att hjälpa andra är en mycket god sak och om det är några som vet vad böcker betyder för människor så är det väl bibliotekarier.

Kanske är vi en bit på vägen för att uppfylla Ernestos dröm om ett skolbibliotek.

2007-04-23 Hammarö

Kenneth Axelsson

Läs mer!

tillbaka