Insamlingsstiftelsen Gatubarn/gatubarn i Brasilien

Brasilien har en mycket ung befolkning. Av landets 191,5 miljoner invånare är närmare 30 % under 15 år. Det är också ett land med stora ekonomiska orättvisor. Konsekvenserna av detta visar sig tydligt i barnens och ungdomarnas situation. Det finns inga säkra uppgifter om hur många gatubarn det finns i Brasilien. I en antropologisk undersökning från 1998 uppskattades antalet till ca 39 000. Enligt andra beräkningar uppgår antalet till ca 7 miljoner!

Termen "gatubarn" refererar till de barn för vilka gatan, snarare än deras familjer, har blivit deras verkliga hem. Begreppet inkluderar alltså även de barn som inte är hemlösa men som lever i situationer utan beskydd, övervakning eller inrådan från vuxna. De flesta gatubarn i Brasilien har familjer och hem som de återvänder till på kvällarna och antalet gatubarn kan alltså variera väldigt mycket, bl.a. beroende på hur man definierar graden av brist på beskydd från vuxna. Många av barnen går, eller har gått, i skolan och har skaffat sig grundläggande kunskaper i att läsa och skriva, men de flesta gatubarn hoppar av skolan efter bara några år. Andra börjar aldrig skolan.

Varför blir barn gatubarn?

Fattigdom, oftast i kombination med svåra hemförhållanden p.g.a. föräldrar som missbrukar alkohol och/eller droger, är psykiskt sjuka eller utsätter sina barn för sexuella övergrepp, fysisk och psykisk misshandel, är anledningen till att barnen söker sig till gatan. Många av barnen har från början blivit skickade ut på gatan av sina föräldrar för att hjälpa till med familjens försörjning. På dagarna cirkulerar barnen på gatan ensamma eller i små grupper inom vissa avgränsade områden, "revir". De barn som sover på gatan samlas oftast i större grupper för att söka skydd i den relativt större säkerhet det ger att tillhöra en stor grupp. Gängen befinner sig ständigt i rörelse och flyttar sig från plats till plats, även om de oftare återkommer till vissa platser än till andra. De barn, som återvänder hem på kvällen, ger i regel hela eller delar av sin dagsinkomst till föräldrarna. Många barn som har mycket svåra hemförhållanden uppger att de har det bättre på gatan – större frihet, mer pengar och bättre mat.

Livet på gatan

Det finns flera sätt att försörja sig på som gatubarn. Många säljer godis, vaktar eller tvättar bilar, putsar skor eller tigger. Då barnen upptäcker att det blir svårare att få in pengar genom tiggeri när de blir lite äldre, är ofta lösningen på problemet att börja stjäla istället. Både pojkar och flickor luras lätt in i prostitution i tidig ålder. Många barn flyr verkligheten och dämpar hungern genom att använda droger. Marijuana, Rohypnol och limsniffning tillhör de vanligaste drogerna. Droganvändandet går långt ned i åldrarna. Redan i nioårsåldern är många barn drogberoende och arbetar åt langare. En undersökning från 1997 visade att 85 % av gatubarnen i São Paulo hade använt droger. Aids börjar också bli alltmer utbrett hos gatubarnen. I samma undersökning var 86 % sexuellt aktiva och 66 % hade aldrig använt en kondom. Barnens hälsotillstånd är oftast dåligt. TBC, lunginflammation, diarré och hudsjukdomar är vanligt förekommande till följd av brist på läkarvård, undernäring och undermåliga sanitära förhållanden.

Kriminaliteten och våldet på gatan är mycket omfattande. En vakt på en ungdomsanstalt i Brasilien säger: "Livet för marginaliserade ungdomar här är kort. Blir man över 30 år är det ett mirakel".

Allmänhetens bild av gatubarnen är generellt sett mycket negativ och man skulle helst se att de helt enkelt försvann. Barnen respekterares inte och deras liv anses inte vara mycket värda. En 16-årig flicka säger: "Bilar stannar för rödljus men inte för ett gatubarn, folk värdesätter saker högre än människor." Då barnen står utanför alla sociala nätverk befinner de sig i en mycket utsatt situation. De utsätts för övergrepp eller blir t.o.m. mördade. Flickor och även pojkar på gatan blir ofta våldtagna av poliser och yngre gatubarn riskerar övergrepp från äldre gatubarn. Flickor blir lätt exploaterade och sexuellt utnyttjade i sina anställningar som hembiträden åt rikare familjer. En stor del av de flickor som flyr undan dessa förhållanden söker sig till gatan och hamnar i prostitution. Vissa är inte äldre än i nioårsåldern. Många sexköpare är turister. Det förekommer också att unga flickor och pojkar tvingas arbeta som sexslavar. Polisövergrepp mot prostituerade är vanliga, både i form av våldtäkt och misshandel.

Många barn har fallit offer för de fruktade "dödspatrullerna" som skjuter ned barn nattetid. Ofta har mördarna lejts av butiksägare eller andra företagare. Gatubarn anses vara dåliga för affärerna då de stjäl, använder droger och rånar. De är också dålig marknadsföring för turistindustrin. Denna "sociala rensning" som dödspatrullerna genomför har väckt hård kritik från andra länder. År 2000 uppskattade man att i genomsnitt ett barn per dag mördas av dödspatrullerna. Enligt Amnesty International är ungefär hälften av förövarna civila poliser och i ca 90 % av alla mord på gatubarn går mördarna ostraffade.

Vad görs?

Brasilien har en relativt väl utvecklad skyddslagstiftning för barns rättigheter och var ett av de första länderna som ratificerade FN:s konvention om barnens rättigheter. Ändå mördas och misshandlas barn på gatan varje dag. Barnsrättskonventionen har ett mycket svagt stöd bland allmänheten i Brasilien och att förespråka barns rättigheter anses av många vara synonymt med att "attackera vanligt folks rätt att känna sig trygga när de går ned för gatan”. Mänskliga rättigheter anses vara "banditernas privilegier".

För att få till djupgående förändringar krävs att regeringen tar sitt ansvar, vilket tycks ha förhindrats p.g.a. brist på politisk "goodwill". Barn och ungdomar som väljer gatan för sin överlevnad kommer att finnas så länge samhällets resurser är ojämnt fördelade. Idag finns det ca 300 hjälporganisationer enbart i Rio de Janeiro som arbetar med att hjälpa gatubarnen. Även om de enskilda organisationernas insatser kan betyda stora skillnader för enskilda barn, har de svårt att förändra de ekonomiska och politiska strukturer som ständigt driver ut nya barn och ungdomar på gatan. Därför är det viktigt att hjälporganisationerna även medverkar till att skapa opinion och sprida kunskaper om vad barnkonventionen innebär, så att fler människor kan utöva påtryckningar på landets makthavare.

Till sidans topp