Insamlingsstiftelsen Gatubarn

NYHETSBREV

September 2010

Celebert besök i Babilônia

Nu har barnen i Bolivia och Brasilien nyligen återvänt till skolbänken efter några veckors vinterlov. I Bolivia har det varit så kallt att lovet förlängdes med några dagar eftersom myndigheterna inte ansåg det hälsosamt för barnen att gå ut. Från vissa håll i landet har det rapporterats om åtskilliga minusgrader och snö. Även i La Paz har det varit en ovanligt kall vinter.

I Tia Percílias extraskola i favelan Babilônia, Rio de Janeiro, fortsätter verksamheten att utvecklas. Just nu är man mitt uppe i arbetet med att ta fram en egen hemsida. På stiftelsens svenska hemsida finns det naturligtvis en massa information om vårt Brasilienprojekt, men det finns ett stort behov av att nå ut till människor även i Brasilien och för att lyckas med det är det viktigt med en bra lokal hemsida. Brasilien är ett rikt land där det är den sneda fördelningen snarare än tillgången på resurser som är problemet. Det borde därför finnas många brasilianare som skulle kunna bidra ekonomiskt till projekt som det stiftelsen driver. Det gäller bara att nå ut till dem!

Vera som är ansvarig för verksamheten i Brasilien rapporterar att de statliga skolorna blir allt sämre. Trots president Lulas initiativ till satsningar på utbildning är systemet fortfarande mycket bristfälligt med alltför många barn i förhållande till antalet lärare. Lärarna är dessutom dåligt utbildade och lågavlönade. Fattiga och svarta barn diskrimineras ständigt, våldet är en del av vardagen och undervisningen brister i kontinuitet. Mycket ska hinnas med på de få timmar skoldagen varar innan det är dags för nästa grupp. På många skolor har man tre skift per dag för att utnyttja lokalerna till max. Barnen kommer till skolan utan motivation, de saknar stöd hemifrån och många hoppar av innan de ens har gått klart mellanstadiet.

Mot denna bakgrund är det en enorm utmaning för lärarna som arbetar i extraskolan att ge barnen det de inte får, varken i den vanliga skolan eller hemma. Framförallt handlar det om stödundervisning i kärnämnena, men nästan lika mycket, och för vissa barn kanske mer, handlar det om bekräftelse och uppmuntran. Parallellt med den vanliga undervisningen erbjuds barnen olika fritidsaktiviteter och i vår har det främst varit lektioner i dans, schack och gitarr samt teater och musik. Flera av lärarna arbetar ideellt.

Besök av FN:s generalsekreterare

Men den största händelsen i våras för barnen i Tia Percílias extraskola var ändå när FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon med fru kom på besök. De var på en två dagarsresa i Brasilien i slutet av maj och passade då på att träffa barn och ungdomar i en av Rio de Janeiros utsatta stadsdelar. Besöket var arrangerat av UNICEF och UN-Habitat.

För ett ögonblick stod de fattiga barnen i favelan i centrum för omvärldens blickar då ett stort medieuppbåd följde i generalsekreterarens spår. Barnen var väl förberedda med underhållning, frågor och presenter.

Det var ett viktigt besök inte bara för extraskolan utan för hela favelan. Dessutom hade ungdomar från flera olika favelor runt om i Rio de Janeiro samlats i Babilônia för att få möjlighet att ventilera och diskutera sina tankar inför framtiden med generalsekreteraren.

De berättade om sin verklighet med våld, diskriminering och arbetslöshet, och delade med sig av sina idéer om hur man skulle kunna uppnå en förändring.

Det hanns även med ett besök i klassrummet....

......innan det slutligen var dags för presentutdelning.

Vad kunde vara mer passande presenter än varsin brasiliansk fotbollströja så där bara ett par veckor före fotbolls VM?

Generalsekreteraren och hans fru verkade i alla fall nöjda.

Sedan var det deras tur att dela ut presenter – kepsar i FN:s blå färg till alla barn och ungdomar som deltagit!

Stiftelsen Gatubarn, september 2010

Februari 2010

Nytt från verksamheten i Brasilien

Jag har nu arbetat som fadderansvarig på stiftelsen i snart tre år och under min semester i juni förra året reste jag till Sydamerika för att för första gången besöka våra projekt i Bolivia och Brasilien. Då fokus i de senaste nyhetsbreven har varit på Bolivia och jag har bott och arbetat i Brasilien tidigare och väl känner till brasilianska förhållanden, tänkte jag berätta lite grann om den verksamhet som stiftelsen driver i Rio de Janeiro och mitt besök där.

Brasilien är kontrasternas land där fattiga och rika lever sida vid sida. Den sneda fördelningen av resurser i landet är det stora problemet, inte mängden resurser. En kort promenad från den berömda stranden Copacabana där lyxhotellen ligger tätt, finner man favelan Babilônia där vi har vår verksamhet, extraskolan Tia Percília. På bilden här ovan syns Copacabana. Längst ner i högra hörnet skymtar en cementgrå byggnad med en grön markis. Det är extraskolan. Ju längre in man kommer i favelan desto sämre blir bostäderna. Ett exempel på det kan du se på bilden här nedan.

Under flera år har en och samma drogkartell haft kontrollen över Babilônia och den intilliggande favelan Chapéu Mangueira, där några av barnen i vår verksamhet bor, vilket innebar att området var relativt lugnt. Men våren 2008 invaderades de båda favelorna av en konkurrerande drogkartell och sedan var kriget i full gång. Det blev ett våldsamt år med mycket konflikter både mellan rivaliserande drogkarteller och mellan kartellerna och polisen. Vissa dagar då skottlossningen var intensiv även dagtid tvingades vår personal att hålla extraskolan stängd eftersom barnen skulle ha riskerat sina liv genom att ta sig dit.

Så småningom stabiliserades situationen och förra året var det betydligt lugnare. Strax innan mitt besök i slutet av juni hade dessutom en ny polisstyrka installerats i Babilônia. Det är ett omfattande politiskt initiativ som går ut på att drogerna ska bort från favelan och det innebär bland annat en ständig närvaro av polis i området. Invånarna ser positivt på programmet men var i juni fortfarande lite osäkra på poliserna. De poliser som har utsetts att arbeta i Babilônia och de andra favelorna som ingår i programmet har fått en specialutbildning, men det går rykten om att de fortfarande är inblandade i olagligheter och tar emot pengar från drogkartellerna. Dessutom vet invånarna av erfarenhet att poliser i Brasilien inte är sena att använda sina vapen och det är därför svårt att slappna av när man har poliser utanför knuten dygnet runt.

Extraskolan tar idag emot 165 barn, hälften på förmiddagen och hälften på eftermiddagen. Skoldagen i Brasilien är kort och uppdelad i skift så att de barn som går i den vanliga skolan på förmiddagen kommer till extraskolan på eftermiddagen och de som går i skolan på eftermiddagen kommer på förmiddagen. Varje pass är barnen indelade i tre grupper efter ålder, och fokus ligger på stödundervisning och hjälp med läxor. Få barn har föräldrar som kan hjälpa dem med skolarbetet och många barn har inlärningssvårigheter, något som i regel ignoreras i de kommunala skolorna, så det finns ett stort behov av extra stöd.

I Brasilien fungerar det så att de elever som inte har godkända betyg, får inte gå vidare till nästa årskurs. De får gå om årskursen tills de klarar den. Många av barnen i den målgrupp som vi arbetar med tvingas gå om flera årskurser och det är inte ovanligt med femtonåringar som går i fjärde klass. Risken är stor att de tröttnar och hoppar av skolan.

Skolmåltiderna är också en väldigt viktig del i verksamheten. Förmiddagsgruppen får lunch och eftermiddagsgruppen middag. För många av barnen är detta det enda lagade målet mat som de får på en dag.

Flera av barnen har problem hemma med fysisk och psykisk misshandel, missbrukande föräldrar och frånvarande föräldrar. De lever med ständig brist på mat, rena kläder och andra nödvändigheter. Vissa barn bor hos släktingar eftersom deras föräldrar är försvunna, sitter i fängelse, har dödats i knarkuppgörelser eller helt enkelt saknar förutsättningar att ta hand om sina barn. I extraskolan finns personal, varav en är psykolog, som känner till barnens familjesituationer och som barnen kan prata med och söka hjälp hos. Personalen har även kontinuerlig kontakt med barnens familjer och arbetar med att förbättra förhållandena där.

Aktiviteter som dans, teater och hantverkstillverkning finns också på schemat för barnen i extraskolan. Under mitt besök höll barnen som bäst på med att träna danser inför Juninafesten som skulle hållas i mitten av juli som avslutning på terminen. Juninafester hålls över hela Brasilien i juni och juli, och då klär man sig i lantliga kläder, dansar traditionella danser och äter typiska maträtter. Man kan säga att det är ett slags skördefester och de uppskattas väldigt mycket av barnen.

Det var lite information och nyheter från Brasilien. Ta gärna även en titt under Verksamhet i Brasilien på hemsidan. Texten är nyligen omarbetad och nya bilder är inlagda.

Louise Johansson
Fadderansvarig
Insamlingsstiftelsen Gatubarn

Sarah som är ny volontär i Bolivia passar också på att skicka en rapport:

La Paz, februari 2010

Hej!

Jag heter Sarah och jag är volontär för STG det här halvåret. I det här brevet får ni lite information om ungdomsverksamheten i svensk-bolivianska skolan i La Paz! Jag kommer att berätta lite om själva verksamheten och hur den fungerar, och sen kommer ni även att få ta del av Silvias historia. Hon är en av ungdomarna i verksamheten!

Sedan 2005 har svensk-bolivianska skolan i La Paz bedrivit en ungdomsverksamhet med ungdomar som har gått ut skolan och påbörjat högre studier. Ungdomarna kommer till skolan för att få praktisk erfarenhet. De studerar olika yrkesinriktningar bl.a. fordonsteknik, gastronomi, engelska och till lärare. Ungdomarna är, trots att de redan gått ut svensk-bolivianska skolan där alla har en fadder, fortfarande i behov av ekonomiskt stöd av sina faddrar för att kunna studera vidare. För att få ta del av denna ungdomsverksamhet finns en del regler och riktlinjer som de måste följa, samt kriterier de måste uppfylla för att få lite ekonomiskt stöd från STG. Pengarna som de får ska gå till bl.a. kläder och skolmaterial.

Här på skolan får de praktisera inom det område som de ska utbilda sig till i den mån det går. Är det till exempel en ungdom som studerar till sjuksköterska får hon eller han praktisera hos läkaren på skolan. Idag är det två ungdomar som vill bli engelsklärare och de får då praktisera hos engelsklärarna på skolan. Genom att ta del av verksamheten i skolan får dessa ungdomar en mängd fördelar; fri tillgång till skolans läkare, tandläkare, psykolog och dessutom näringsrik mat varje dag de är på skolan. De har fortfarande sina faddrar som de får pengar och presenter av, och precis som de andra barnen skriver även dessa ungdomar brev till sina respektive faddrar. Många ungdomar har inga fasta faddrar, ungdomsfaddrarnas bidrag hjälper dessa ungdomar.

För att få del av det ekonomiska stöd som STG erbjuder måste man välja en yrkesinriktning som man måste avsluta. De måste studera flitigt för att få bra betyg, och misslyckande eller ursäkter finns inte med i bilden. Stöter de dock på minsta problem som gör att de hamnar efter finns ett stort stöd för dem. Rektorn, som har huvudansvaret, alla lärare och alla andra inom STG finns där för att hjälpa dessa ungdomar att nå sina mål. Alla vill ju att de ska lyckas!

En ungdom i denna verksamhet måste vara en representant för stiftelsen och visa ansvar och alltid vara goda förebilder. Därför har man bestämt att ungdomarna inte får dricka, (de får dricka med ansvar), men visst får de gå ut och roa sig, men alltid ansvarsfullt. Man har även bestämt att under tiden de är med i ungdomsverksamheten får de inte gifta sig eller få barn, eftersom de helt och hållet ska kunna fokusera på sina studier.

Inom stiftelsen är man mycket stolt över denna grupp och man vill bevisa att även ett fattigt barns dröm om ett ”riktigt” yrke kan besannas. Den grupp av ungdomar som är på skolan just i år är en grupp av sociala människor som har en vilja att studera vidare och förändra sin framtid. I början var ungdomarnas självkänsla otroligt låg, eftersom de kände att de inte kunde, att de var fattiga och inte klarar av högre studier. Idag är dock motsatsen bevisad och de har insett att de kan klara av precis vad de vill och komma hur långt som helst.

Alla i ungdomsverksamheten träffas en gång i veckan tillsammans med rektorn. Då tar man upp olika problem och planerar olika aktiviteter. En gång i månaden firar man även de som fyller år just den månaden. Det är inte många som har råd att fira hemma, så här slår man på stort med middag, presenter, tårta och givetvis gott sällskap. Man är som en enda stor familj.

Det största problem som de flesta har är att de inte får förståelse hemifrån. Föräldrarna ser inte den långsiktiga fördelen med att deras barn studerar på universitetet. Ibland får man kalla in en socialarbetare som förklarar att detta leder till bättre förhållanden, inte bara för barnen, utan även för föräldrarna.

Varje medlem i ungdomsverksamheten är stolt över att få ta del av detta unika sätt att utvecklas. De är väldigt stolta över sig själva och ser sig som förebilder för barnen. De är alla mycket tacksamma för all hjälp som de får från både faddrar och STG. Tack vare dessa ungdomar förändras familjerna. Från att ”bara” överleva har de fått en bättre livssyn och de känner att nu vågar de drömma och hoppas på ett bättre liv och framtid.

Silvia Morales berättelse:

Silvia är en 19-årig tjej som kom till svensk-bolivianska skolan som sexåring. Med all hjälp från skolan och sin fadder har hon kommit långt och är idag en del av den ungdomsverksamhet som skolan bedrivit sedan 2005. Hon är här på skolan och praktiserar i köket. Det som hon drömmer om är dock att få studera engelska på CBA (centro boliviano american), som är en toppskola här i Bolivia. Efter det vill hon studera turism.

Hon tycker att svensk-bolivianska skolan är bra, eftersom utbildningen är bättre och alla elever har tillgång till bl.a. läkare, tandläkare och psykolog på skolan, och inte minst den ekonomiska fördelen. När Silvia började i skolan hade hennes familj det väldigt svårt ekonomiskt, men idag är hon i stort sett ekonomiskt oberoende tack vare fadder- och STG-stöd. Hon känner sig glad, trygg, nöjd och att hon har möjligheter. I framtiden vill hon ha ett bra jobb så hon kan ge sina syskon samma möjligheter som hon har haft. Hon drömmer också om eget hus och familj.

Att vara med i ungdomsverksamheten är en rolig upplevelse. Silvia är ansvarfull, tycker om att hjälpa människor och att studera. Att ha en fadder har gett henne trygghet och självkänsla. Det är som att hon har någon som ser efter henne och ser till att hon har det bra. I början tycket hon det var konstigt att en okänd person skickade brev, pengar och presenter till henne, men det blev en del av hennes liv som hon har vant sig vid. Hon är väldigt glad för att hon och hennes bror (som också är med i ungdomsverksamheten) får dela samma erfarenheter, och all den hjälp som hon fått från sin fadder. Det kommer hon aldrig att glömma. Det har förändrat hela hennes liv.

Avslutningsvis vill vi, personalen, barnens föräldrar och inte allra minst ungdomarna, tacka faddrar och givare för ert stöd under det gångna året.

Sarah Cojocaru
Volontär

Här berättar Maria Knutsson- Kjellman om sin fadderresa till Bolivia i nov 2009:

Efter att i 12 år haft fadderbarn i Bolivia genom Stiftelsen Gatubarn kunde vi äntligen åka med på en fadderresa. Det hade länge varit en dröm, men eftersom jag är mycket flygrädd, krävs det mycket mod. Vi, min man och jag, startade resan 1 oktober och landade i La Paz den 3 okt.

Där möttes vi av Ernesto från skolan som tog hand om oss resten av resan. Med honom kände vi oss trygga och även om allt inte blev som det var tänkt blev allt mycket bra. Vi var 10 personer från Sverige som tillsammans hade 4 fadderbarn. När vi åkte hem hade gruppen 5 barn. Att se att hjälpen kommer fram gör att man gärna vill vara en del av projektet.

Hela resan var en upplevelse och om man skall hitta ett ord att beskriva känslan efteråt är det att man är uppfylld och att man upplever sitt hjärta som uppfyllt av ett kärleksfullt ljus.

Det var mycket skratt, gråt och spänning under resan.

Min man och jag har två fadderbarn, Vladimir 16 år och Erika 8 år.

Vi fick träffa barnen i skolan och se med vilket engagemang personalen gjorde sitt jobb.

Vi fick även göra hembesök och det var så givande på många plan. Att få se hur man bor, hur enkelt man kan klara att leva. Sådant som vatten och toalett är självklarheter för oss.

Jag fylldes av en stor tacksamhet att jag föddes i Sverige och att jag har möjligheten att hjälpa två barn till ett bättre liv.

Att få möta föräldrarna känna värmen från dom och barnen när de välkomnade oss in i deras

hem.

Dessutom fick vi möjligheten att ta med barnen på en resa till Titicacasjön där vi spelade fotboll, brännboll, badade och såg en fantastisk solnedgång. För oss en vanlig händelse men om man såg det från barnens perspektiv blev det en speciell dag.

Sista dagen fick vi dessutom bjuda ut familjerna på lunch. Den kärlek och glädje som fanns med under lunchen önskar man att alla får uppleva.

Hela resan var intensiv med ett späckat schema men inte stressat. Vi fick uppleva otroligt mycket. Vi var på en djungeltur, såg en del lämningar efter inkaindianerna, besökte Macchu Picchu, vassöarna i Urus och avslutade resan med att vi blev inbjudna på bröllop.

Med blandade känslor åkte vi hemåt. Väl hemma igen har det tagit tid att landa men en del av hjärtat finns fortfarande kvar och kommer alltid att finnas för barnen. Och med facit i hand var det värt denna långa flygresa trots all rädsla.

Kan berätta i det oändliga men vad jag vill förmedla med detta är att jag kan varmt rekommendera Stiftelsen Gatubarn. Känns mycket seriös och hjälpen kommer rätt.

Att så lite man ändå själv gör kan betyda så mycket för ett barn någon annanstans.

Vill nu framföra ett varmt tack till Ernesto, Carmen och volontären Erika som gjorde att det blev enkelt trots en helt annan kultur. Givetvis är vi oerhört tacksamma till all personal i skolan som gör ett fantastiskt jobb.

Många hälsningar

Maria Knutsson - Kjellman

Här berättar vår volontär Erika vad hon upplevt i Bolivia i november-december:

La Paz, November-December, 2009

Nu är min tid här i La Paz snart slut! Det har hänt mycket här på sistone och jag ska försöka göra en summering av allt!

Det kom 8 svenskar från Vimmerby folkhögskola i början av november genom ett samarbete som den skolan och stiftelsen har. De arbetade på skolan i olika klasser och bodde hemma hos varsin lärare och dennes familj. Det var väldigt uppskattat av både besökarna och lärarna. Barnen var också jätteglada över att få ha en ny spännande person i sin klass. Jag reste till Coroico med den här gruppen och vi cyklade alla ”dödens väg” dit! Det var spännande och vi hade en otrolig utsikt!

$\\PC3\Mis Documentos\Mis Documentos\Erikas bilder\4 nov t 11 nov Coroico, fñdelsedag, festival\PB080185.JPG$

Foto: Erika Andersson

Vi flyttade talangtävlingen och hade den en vecka tidigare för att den här svenska gruppen skulle kunna vara med! De uppträdde med luciasång och ABBA vilket alla tyckte var jätteroligt! Själv dansade jag ”Diablada” med lärarna från låg- och mellanstadiet, det var nervöst men jätteroligt! Vi hade många talanger från alla de olika klasserna, lärare och personal. Det var många som uppträdde och det var en hellyckad kväll!

$\\PC3\Mis Documentos\Mis Documentos\Erikas bilder\4 nov t 11 nov Coroico, fñdelsedag, festival\PB070063.JPG$

Foto: Erika Andersson

Jag har arbetat mer på kontoret nu den sista tiden. Eftersom det närmar sig jul kommer det mer och mer post som ska översättas från faddrarna till fadderbarnen. Vi fortsätter också att översätta familjernas historia för att sedan kunna skicka den till nya faddrar. Alla barnen och ungdomarna hade slutprov i mitten av november och de studerade flitigt och lärarna hade som varje år mycket jobb med att rätta prov och sätta betyg.

Vi hade ett par faddrar som var här i mitten av november och tillsammans med dem fick jag besöka Puno i Peru. Vi åkte och tittade på gamla gravplatser från inka-tiden och det var mycket intressant. Sen åkte vi ut med båt på Titicacasjön och besökte personerna som bor på de flytande vassöarna. Det var häftigt att få se hur de bodde och levde!

$\\PC3\Mis Documentos\Mis Documentos\Erikas bilder\12 NOV-26 NOV coroico puno\PB180125.JPG$

Foto: Erika Andersson

Den 22 november hade vi avslutning för barnen som gick ut förskolan och nästa år ska börja den ”riktiga skolan”! Det firades med sång och Peter Pan-teater och barnen var överförtjusta men lite tagna av all uppståndelse!!

$\\PC3\Mis Documentos\Mis Documentos\Erikas bilder\12 NOV-26 NOV coroico puno\PB230261.JPG$

Foto: Erika Andersson

Den 28 november firade vi studenten här. Det var 23 studenter som tog examen och det var en jättefin ceremoni. Lärarna höll tal och uppträdde med olika danser. Vi hade då fått besök av 4 svenskar som också deltog i ceremonin och höll tal och fick gåvor som studenterna hade gjort. Den del av ceremonin som jag tyckte mest om och som var väldigt rörande var när studenterna tackade personal, faddrar och skolan och också berättade vad de planerade att göra i sin framtid.

$G:\DCIM\100OLYMP\PB270009.JPG$

Foto: Erika Andersson

Dagen efter examen åkte vi på en resa med studenterna, en del personal och svenskarna som var på besök. Vi åkte till Caranavi och Coroico där vi badade, gick på promenader, lekte lekar, spelade brännboll, åt god mat och hade det härligt! Efter Coroico återvände jag till kontoret men resten av gruppen fortsatte mot Puno och Copacabana.

$G:\DCIM\100OLYMP\PB300050.JPG$

Foto: Erika Andersson

Som avslutning vill jag tacka för min tid här, det har gett mig otroligt mycket att få arbeta som volontär och bo och leva i annan kultur. Jag har lärt mig väldigt mycket och jag har fått träffa många fina barn/ungdomar och personal. Jag är otroligt tacksam för möjligheten att få åka hit och hjälpa till och jag vill rekommendera alla som funderar på att arbeta som volontär att ta chansen för det är ett minne för livet!

God Jul och Gott Nytt År!

/ Erika Andersson, Volontär STG

Här berättar vår volontär Erika vad hon upplevt i Bolivia i oktober:

La Paz, Oktober 2009

Tiden går snabbt här i La Paz, nu har jag varit här i 2 månader. Det känns som att tiden går snabbare ju längre tid jag befinner mig här!

Oktober månad började med besök från Sverige. Det var en grupp på 10 personer som kom hit genom en av resorna som Stiftelsen Gatubarn ordnar. Gruppen besökte sina fadderbarn och reste runt i Bolivia och Peru under drygt två veckor. Jag hade turen att få följa med dem till djungeln. Vi åkte till ett ställe som heter Rrurrenabaque, det var helt fantastiskt! Vi fick se apor, krokodiler och olika fåglar. Fiska pirayor och simma med de rosa delfinerna som lever i floden, en häftig upplevelse!

Foto: Erika Andersson

När resenärerna återvände från sin resa till Peru fick jag följa med och tolka när en av familjerna träffade sitt fadderbarn och hennes familj. Det var väldigt känslosamt och man förstår verkligen hur mycket hjälpen betyder och hur tacksamma familjerna är när de också får träffa faddrarna.

I skolan håller vi på att avsluta terminen och alla lärare och elever arbetar hårt för att hinna med alla prov. På bildlektionerna har barnen övat på att rita och lärt sig om papprets historia. I dagarna har barnen målat julkort till sina faddrar. Det har varit roligt och alla barnen var glada och ivriga att få måla till sina faddrar!

Foto: Erika Andersson

Jag började ta spanskalektioner i början av månaden för att lära mig språket snabbare. Det är roligt och ger mycket i arbetet med barnen, även om de är väldigt bra på att visa med kroppsspråket vad de vill! På kontoret översätter jag just nu barnens och familjernas historier. Det är väldigt intressant och ofta väldigt gripande att få läsa om hur de har det.

Jag har också hunnit med en liten resa till Copacabana vid Titicacasjön. Sjön är stor som ett hav och det var väldigt vackra vyer där. Klättrade upp på ett litet berg alldeles vid Copacabana och därifrån fick man en underbar utsikt över sjön.

Foto: Erika Andersson

I Oro Negro hade vi poesi- och teaterdag i slutet av oktober. Ungdomarna uppträdde med olika teatrar och dikter. De hade också gjort en utställning om olika litteraturformer. Det var jätteroligt att få vara där och se deras presentationer och de var jätteduktiga.

Foto: Erika Andersson

Sista helgen i oktober firar man Alla helgons dag här i Bolivia. Traditionen är sådan att man bakar en massa olika bröd den här helgen. En del av brödet lämnar man sen på kyrkogården tillsammans med mat som personen som dött tyckte om när den levde. Jag blev bjuden av min spanskalärare att lära mig baka bröd tillsammans med henne och hennes familj. Det var väldigt roligt och intressant att få lära sig om traditionerna här i Bolivia.

Under november kommer det en grupp svenskar hit från en folkhögskola. De ska hjälpa till att arbeta på skolan under en dryg vecka. Förutom det så förbereder vi oss alla för en talangtävling som vi ska ha den 7:e november. Det kommer att bli jätteroligt att få se vad alla har hittat på, blir bilder på det i novemberbrevet!

Många vänliga hälsningar från mig!

/ Erika Andersson