De flesta känner till karnevalen i Rio, men det är inte lika känt att man i februari runt om i Bolivia också firar karnevaler med många traditionella danser. En av dessa danser, La Diablada, symboliserar ursprungsfolkens kamp mot de europeiska erövrarna.

Bolivia, som till ytan är mer än dubbelt så stort som Sverige, har ca 9 miljoner invånare. Man räknar med att mellan 55 och 80 procent av Bolivias befolkning tillhör landets ursprungsfolk. Quechua och Aymara är två av de största folkgrupperna på högslätten, där La Paz ligger.

I januari 2006 tillträdde Evo Morales som Bolivias förste president tillhörande ursprungsbefolkningen. Han tillhör MAS, Movimiento Al Socialismo, som har som målsättning att tillvarata den fattiga ursprungsbefolkningens intressen. Förväntningarna har varit stora, viktiga reformer har genomförts, men decennier av missnöje, korruption och strejker fortsätter dock att prägla landet, där de fattiga hittills aldrig upplevt en verkligt fungerande demokrati.

Innan spanjorerna kom fanns en väl utvecklad samhällsbildning på den andinska högplatån. Redan för 4000 år sedan hade man börjat odla majs där. Olika kulturer avlöste varandra. På 1400-talet var Anderna ett av världens mest utvecklade och välmående områden. När européerna kom förändrades allt. Det var guld, silver och egendomar man intresserade sig för.

Gruvorna i Potosi utgjorde navet i vicekungadömet Peru, grundat 1542. Arbetskraft tvångsrekryterades bland ursprungsbefolkningen. Man använde kvicksilver vid utvinning av silver, vilket ökade produktiviteten, men medförde att arbetskraften snabbt måste förnyas. Tvångsrekryteringen medförde att ursprungsbefolkningens samhällsstruktur föll sönder. Man kunde inte längre producera mat till sina byar och man kunde inte förse gruvkolonin med mat. Som en följd av detta började spanjorerna att bygga ett nätverk av storgodssystem, haciendas, i den bördiga Cochabambadalen, vilket ytterligare urholkade ayllosystemet . I stället utvecklades huasipungosystemet som innebar att bönderna knöts till storgodset på ett sätt som i praktiken gjorde dem livegna. De fick köpa en liten jordlott med hjälp av lån som de aldrig skulle kunna betala, ett system som levt kvar långt in på 1900-talet. Ett annat sätt att göra ursprungsbefolkningen livegen var genom de jordområden, encomiendas, som delades ut som belöning till spanska erövrare för deras insatser under koloniseringen. I gåvan ingick de indianer som bebodde området, om de garanterades en kristen fostran. 

När Bolivia blev självständigt 1825, hade den vita godsägarklassen tagit över en tredjedel av kommunernas jordar och när gruvindustrin utvidgades tog gruvägarna ytterligare en tredjedel av jorden. Aymarauppror för att återta jorden slogs ned med massaker som följd. Tupac Catari och Tupac Amaru är två av de upprorsledare från slutet av 1700-talet, som kämpade mot de vitas exploatering. Båda besegrades och avrättades 1782.

När silverbrytningen i Anderna inte längre var lönsam, inriktade man sig på tennproduktion. Tenn behövdes till vapen, konserver och el-industri och produktionen krävde en mer avancerad teknologi och skapade beroende till USA. 1945 stod Bolivia för nästan hälften av all tennproduktion i världen och de stora tennbaronerna hade under första hälften av århundradet en oerhörd makt över landets ekonomi och politik. 1950 kom 95 % av exportinkomsten från gruvnäringen, 75% från tenn. På så vis blev Bolivias export mycket känslig för svängningar i världsmarknadspriserna, som till största delen regleras av USA. Den ensidiga satsningen på gruvnäringen banade väg för ekonomiska kriser och massarbetslöshet.1985 avskedades t.ex. 23000 av 30000 statligt anställda gruvarbetare!

Efter åren av militärkupper, diktatur och förtryck på 1960 och 70-talet hade landet mycket stora utlandsskulder. När Bolivia åter fick en demokratiskt vald vänsterregim 1982, var den ekonomiska krisen, liksom folkets missnöje stort. Internationella Valutafondens krav på åtstramningspolitik tvingade fram en högerpolitik som drabbade de fattiga värst. Många människor flydde från fattigdomen på landet, för att söka ett sätt att försörja sig i storstäderna. Jordbrukets andel av ekonomin har minskat stadigt sedan 1970-talet och produktiviteten sjunker. Bönderna har små möjligheter att få krediter och teknisk hjälp. Små odlingslotter, ålderdomliga brukningsmetoder, extrema väderförhållanden, jorderosion och dåliga vägar för transport av jordbruksprodukter gör att landet knappt kan försörja sin befolkning med mat.

Låga löner och arbetslöshet gör att större delen av befolkningen i Bolivia lever under fattigdomsgränsen. Under perioden 1985-1992 ökade fabriksarbetarlönen med 25% medan matkorgen ökade med 400%. Uppgifterna om antalet arbetslösa varierar mycket kraftigt, beroende på vilka kriterier man utgår från. Enligt vissa uppgifter fanns det 1992 22% helt arbetslösa och 60% delvis arbetslösa. Den " informella sektorn", som omfattar olika former av småföretagsverksamhet, som gatuförsäljning, skoputsning o.s.v., är mycket stor och svår att beräkna.
 

Misstron och missnöjet med den kärva ekonomin banade väg för att den före detta diktatorn Hugo Banzer, samme man som ett par årtionden tidigare låtit fängsla, tortera, mörda och driva flera tusentals människor i landsflykt, valdes till president på demokratisk väg 1997.

År 2002 fick Bolivia en koalitionsregering bestående av två före detta vänsterpartier MIR och MNR med Gonzales Sanchez de Losada som president. MAS, ett parti som representerar ursprungsbefolkningen, kunde för första gången driva en valkampanj och få över 20 % av rösterna i valet 2002. Koalitionsregeringen lovade förbättringar för de fattiga men regeringens nyliberala politik medförde i praktiken att orättvisorna kvarstod. Efter korruptionsskandaler och uteblivna löner växte motståndet. President Gonzales Sanches de Lozada var på väg att sälja ut gasfyndigheter till mycket dåliga villkor för Bolivia. I oktober 2003 störtades presidenten och ersattes av Carlos Mesa.

Sucre är Bolivias konstitutionella huvudstad. Högsta Domstolen finns där, men riksdag, regeringen och presidenten har sedan 1899 sitt säte i La Paz, som är landets största stad med drygt en miljon invånare. La Paz grundades av don Alonzo de Mendoza 1548 och dess tillväxt har skett mer slumpartat än planerat, något som i hög grad pågår än idag, då invandringen från landsbygden till slumområden i stadens utkant växer på ett okontrollerat sätt. Stadens centrum ligger i en skålformad dal på kanten till högslätten på drygt 3600 meters höjd, med utsikt mot snöklädda bergstoppar, b la. Illimani.

Från El Alto har man en vidsträckt utsikt över La Paz och dess sluttningar med fattiga kvarter där människorna lever i skjul eller småhus av soltorkad lera.  Insamlingsstiftelsen Gatubarn har sitt största projekt här i området Llojeta. Det är bl.a. här och i den angränsande förstaden El Alto som utarmade bönder  och arbetslösa gruvarbetare har bosatt sig.

Till sidans topp